PROFILPELAJAR.COM

	Halvåsna; Status i världen: Starkt hotad
	Kulan
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Däggdjur; Mammalia
Ordning	Uddtåiga hovdjur; Perissodactyla
Familj	Hästdjur; Equidae
Släkte	Hästar; Equus
Art	Halvåsna; E. hemionus
Vetenskapligt namn
	§ Equus hemionus
Auktor	Pallas, 1775
Utbredning
	Utbredningskarta: sandfärgade = ursprunglig utbredning, gul = dagens utbredning, orange = återinförd population
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Halvåsna eller asiatisk vildåsna^[2] (Equus hemionus) är en art i familjen hästdjur som lever i öknar och på stäpper samt på bergsplatåer från Mindre Asien till Mongoliet. Den livnär sig av gräs, tjockbladiga växter och grenar av olika buskar.

Halvåsnan har olika namn, som onager och kulan, och dessa hänför sig till olika underarter, ibland betraktade som egna arter.^[3] Kiang (Equus kiang) som tidigare räknades som underart är idag etablerad som självständig art.^[3]

Utseende

Med en kroppslängd något över 2 meter, en mankhöjd på omkring 130 cm, en svanslängd av cirka 40 cm och en genomsnittlig vikt av 500 kg är halvåsnan något större än den vanliga åsnan. Pälsen på ovansidan varierar mellan grå, mörkgul och rödbrun, undersidan är vitaktig. På ryggen har den en längsgående mörk strimma, som kallas ål. Halvåsnan har bredare hovar och kortare öron än den vanliga åsnan, dessutom är tofsen vid svansens slut och manen mindre tydliga.^[4]

Ekologi

Halvåsnan når över korta distanser en hastighet upp till 70 km/h som annars bara nås av tävlingshästar inom familjen hästdjur.^[4] Den kan hålla en hastighet på 50 km/h över längre sträckor.^[5] Habitatet utgörs av halvöknar med glest fördelad gräs. I närheten måste finnas vattenansamlingar då arten kontinuerlig behöver dricka. Ofta vandrar arten längre sträckor för att nå dessa vattenpölar.^[5]

Halvåsnan äter gräs, örter och suckulenter. Under regntider bildar arten flockar med 50 eller fler individer som delar sig i mindre grupper under den torra perioden.^[5]

Underarter och utbredning

Zoologerna är oense om antalet underarter. I gamla avhandlingar skiljs ofta mellan sju olika arter halvåsnor som numera är sammanfattade till en art med 6 till 7 underarter samt arten kiang.^[6]

Underarterna är:

Equus hemionus anatoliensis, utdött, levde i Anatolien
E. h. hemippus, dog ut cirka 1927, levde Syrien, Mesopotamien och på Arabiska halvön
Onager (E. h. onager), förekommer i norra Iran
Kulan (E. h. kulan), finns i Kazakstan och Turkmenistan
Dziggetai (E. h. hemionus), lever i Mongoliet och norra Kina
Khur (E. h. khur), förekommer i södra Iran, Pakistan och nordvästra Indien

Några zoologer betraktar kulan och onager som en och samma underart och även skild från halvåsnorna.^[3] Nyare molekylärgenetiska undersökningar av hästdjuren visade att det finns tydliga skillnader mellan båda populationer.^[7] Från underarten dziggetai skiljs ibland ytterligare en underart som lever i Gobiöknen, E. h. luteus.^[6]

I västra delen av utbredningsområdet levde halvåsnan tidigare bredvid den afrikanska vildåsnan. På Arabiska halvön gäller idag båda arter som utdött i vilt tillstånd men det påbörjades en återinföring av halvåsnan i regionen.^[8]

En nära släkting var Equus hydruntinus som under senare pleistocen levde i Europa och västra Asien. Arten dog ut under tidig holocen.^[9]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 april 2011.

Noter

^ Equus hemionus Arkiverad 3 juni 2009 hämtat från the Wayback Machine. på IUCN:s rödlista, auktor: Moehlman, P.D., Shah, N. & Feh, C. 2008, besökt 17 mars 2009.
^ Halvåsna, Nationalencyklopedin
^ [a b c] ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2013 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. 5 januari 2013. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2013/. Läst 3 augusti 2013.
^ [a b] Reuter, B. 2002 Equus hemionus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 3 juli 2011.
^ [a b c] Nowak, R. M. (1999) sid.1013/14 (delvis på Google books)
^ [a b] Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Equus hemionus
^ Myka, J. L., et al. (2003): A comparative gene map for the onager, Equus hemionus onager. Cytogenetic and Genome Research 102(1-4): 358.
^ Saltz, D. & D. I. Rubenstein (1995): Population dynamics of a reintroduced Asiatic wild ass (Equus hemionus) herd. Ecol. Appl. 5(2): p. 327-335.
^ Ariane Burke, Vera Eisenmann and Graeme K. Ambler: The systematic position of Equus hydruntinus, an extinct species of Pleistocene equid. Quaternary Research, Volume 59, Issue 3, May 2003, Pages 459-469.