Gustaf Janson var son till Johan Alfred Jansson, en bondson från Östergötland som flyttat till Stockholm och startat en framgångsrik pantbank. Han hade tre yngre syskon, brodern Carl och systrarna Selma och Gärda. Gustaf Janson valde så småningom att skriva sitt efternamn med ett i stället för två ”s”.
Innan Gustaf Janson etablerade sig som författare hade han studerat på konstskola och på Nya Teaterns elevskola för blivande skådespelare. Han inledde sin bana som skriftställare med att skriva bland annat noveller, kåserier och dikter i olika tidningar, ofta under pseudonym. 1895 kom Gustaf Jansons första roman Pelle ut på förlaget Wahlström & Widstrand. Debutboken sålde dåligt och väckte ingen uppmärksamhet. Han slog igenom som författare med skildringen av Stockholms skärgårdEn uppkomling (1895), ett tema som sedan följdes upp i Ön (1908), Hårda tag (1911) och Öns herre (1913) och humoreskerna i Skepp ohoj! (1917). Hans första stora framgång kom med robinsonaden Paradiset (1900) och uppföljaren De första människorna (1906).[4] Andra framgångar var Abrahams offer (1901), Nils Dobblare (1903) och Affären Costa Negra (1910).[3]
Det är mest för hans roll som författare eftervärlden minns honom. Hans mest kända bok är Affären Costa Negra (1910). Samma år bosatte han sig i Djursholm.[5] Gustaf Janson avled i sviterna av kronisk gulsot och ligger begravd på Djursholms begravningsplats. Maka var författarinnan Emmy Amanda Hagberg, och de fick tillsammans två söner; Gösta Gustaf-Janson, som blev en känd författare, och Gudmund Gustaf-Janson, som blev ingenjör och uppfinnare.[3]
Gösta Gustaf-Janson beskriver i sin memoarbok Att vända åter Gustaf Janson som en lång, ståtlig man som alltid var vänlig och avskydde konflikter. Gustaf Janson kände August Strindberg och bodde från hösten 1904 till våren 1908 på samma adress i Stockholm som Strindberg, Karlavägen 40, i det s.k. Röda huset.[6]
