Eyadéma föddes i en bondfamilj i norra Togo.[2] 1953 tog han värvning i franska armén, och tjänstgjorde fram till 1961 i Indokina, Dahomey, Niger och Algeriet.[1][3] Han återvände till Togo 1962, och 1963 ledde han militärkuppen mot Togos dåvarande president Sylvanus Olympio, som ersattes av Nicolas Grunitzky.[1] Eyadéma blev sedan överstelöjtnant och militärchef, och ledde i januari 1967 en statskupp även mot Grunitzky. I april 1967 tog han själv över presidentskapet.[3]
Eyadéma valdes om utan motkandidater 1972, 1979 och 1986.[4] Efter att ett flerpartisystem införts i landet 1992[5] återvaldes han även 1993, 1998 och 2003, samtliga gånger dock under tvivelaktiga förhållanden. 1993 drog Europeiska unionen (EU) in sitt bistånd till landet i protest mot valoegentligheter och brott mot mänskliga rättigheter,[2] och 1998 rapporterades hundratals regeringsmotståndare ha mördats.[4] En utredning utförd av Förenta nationerna och Organisationen för afrikansk enhet fastslog att kränkningar av mänskliga rättigheter systematiskt hade skett i samband med valet.[2] Inför valet 2003 ändrades konstitutionen för att Eyadéma återigen skulle kunna ställa upp, trots att han tidigare hade lovat att stiga undan efter sina två ämbetsperioder.[2][4] Oppositionen hävdade dessutom att valet var riggat.[3]
Eyadéma avled den 5 februari 2005 i en hjärtinfarkt, och efterträddes av sin son, Faure Gnassingbé. Eyadémas auktoritära styre drabbade landets ekonomi svårt, särskilt efter 1993 då EU införde sina sanktioner mot landet.[4]
^Thomas M. Leonard (red.), red (2006) (på engelska). Encyclopedia of the developing World. New York: Routledge. sid. 1552. Libris10005469. ISBN 1-57958-388-1
