Viotti väckte redan som åttaåring mäktiga personers uppmärksamhet genom sitt självlärda violinspel. Prins Alfonso dal Posso della Cistema gav honom möjlighet att studera för Gaetano Pugnani, med vilken han sedan (1780) gjorde konsertresor i Tyskland och Ryssland, till London och Paris. I Paris anställdes han av Marie-Antoinette. Överallt väckte han ofantligt uppseende, i synnerhet på de concert spirituel han gav i Paris 1782-83. Plötsligt upphörde han att spela offentligen och antog en privat kapellmästarsyssla vid en orkester som beskyddades av prinsarna Conti och Soubise.
Sedan han lett Théâtre de Monsieur 1788 och italienska operan 1789-91, flyttade han till London, som han dock snart måste lämna såsom misstänkt för att vara agent i franska revolutionens tjänst. Han vistades då några år nära Hamburg, men återkom 1794 till London, där han sedan vistades i 25 år och med tiden slog sig på vinhandel. Ett tag var han direktör vid King's Theatre. I Paris uppträdde han dock igen 1802 med oförminskad framgång, och 1819 återkom han dit såsom direktör för Paris Opéra, men pensionerades redan 1822.
I sitt spel utmärktes Viotti av nobelt patos, sjungande ton och outtömligt fantasirikt uttryck. Han var en bland de förste som tillämpade sonatformen på violinkonserter och anlitade orkesterns alla resurser som ackompanjemang. Hans kompositioner utgör en oumbärlig ingrediens i en violinists uppfostran, och av hans 29 konserter brukar framför allt den 22:a i a moll spelas, varjämte hans violinduetter anses stå tillbaka endast för Spohrs.
Hans förnämsta elever var Pierre Rode och Pierre Baillot; genom dem blev han upphovsman till franska violinistskolan. Han ägde flera Stradivarius, varför några exemplar bär hans namn. 1835 författade han ett musikteorietiskt arbete, Méthode théorique et pratique de violon.
Verk
29 violinkonserter:
1, C-Dur, 1782
2, E-Dur, 1782
3, A-Dur, 1781; med ny andra sats 1782
4, D-Dur, 1782
5, C-Dur, 1782
6, E-Dur, 1782
7, B-Dur, c:a 1783-86
8, D-Dur, c:a 1783-86
9, A-Dur, c:a 1783-86
10, B-Dur, c:a 1783-86
11, A-Dur, 1787
12, B-Dur, 1787-88
13, A-Dur, 1788
14, a-moll, c:a 1788-89
15, B-Dur, c:a 1788-89
16, e-moll, c:a 1789-90 (Mozart skrev trumpet- och pukstämmorna till första och tredje satsen, KV470a)
17, d-moll, c:a 1790-91
18, e-moll, c:a 1790-93
19, g-moll, 1791. Reviderad av Viotti 1818
20, D-Dur, c:a 1792-95
21, E-Dur, c:a 1792-97
22, a-moll, c:a 1803
23, G-Dur, c:a 1793-94
24, h-moll, c:a 1793-97
25, A-Dur, c:a 1795-96
26, B-Dur, c:a 1793-97
27, C-Dur, c:a 1794-96
28, a-moll, c:a 1803-12
29, e-moll, c:a 1801-17
3 konserter för två violiner
21 stråkkvartetter
21 stråktrios
51 violinduetter
18 violinsonater
Källor
Sohlmans musiklexikon: nordiskt och allmänt uppslagsverk för tonkonst, musikliv och dans. Stockholm: Sohlman. 1948–1952. sid. 1510-1511. Libris8198860
Giovanni Battista Viotti : a composer between the two revolutions. Ad Parnassum studies ; 2. Bologna: Ut Orpheus. 2006. Libris10233419. ISBN 88-8109-457-6
Hamrén, Kjell-Åke (2003). ”Viotti, det moderna violinspelets fader : hur modern var han egentligen?”. Tidig musik 2003 :2,: sid. 17-21. 1400-5123. ISSN1400-5123.Libris9726634
Lister, Warwick (2009). Amico : the life of Giovanni Battista Viotti. Oxford: Oxford University Press. Libris11881411. ISBN 9780195372403
White, Chappell (1992). From Vivaldi to Viotti : a history of the early classical violin concerto. Musicology series, 0275-5866 ; 11. New York: Gordon and Breach. Libris6547264. ISBN 2-88124-495-5
White, Chappell (1985). Giovanni Battista Viotti (1755-1824) : a thematic catalogue of his works. Thematic catalogues, 99-0129459-2 ; 12. New York: Pendragon Press. Libris6782193. ISBN 0-918728-43-6
