Fria staden Danzig (även Fristaten Danzig,[1]) var en autonom så kallad fri stad/fristat (tyska: Freie Stadt, polska: wolne miasto) som ägde bestånd från 1920 till 1939. Fria staden Danzig gränsade till Polen och den tyska exklavenOstpreussen.
Geografi
Karta över Fristaden Danzig
Fria staden Danzig bildades den 15 november 1920 i enlighet med villkoren i Versaillesfreden. Fristaten utgjordes av hamnstaden Danzig och drygt tvåhundra mindre städer och byar. Enligt Nationernas förbund skulle fristaten vara åtskild från Tyskland.
Fristaten utgjordes, förutom av själva staden Danzig, av dennas närmaste omnejd, nämligen dels kuststräckan nordväst om staden upp till ett stycke norr om badorten Zoppot, dels ett stycke uppland söder om staden, dels största delen av Weichsels deltaområde söder om den till Polen hörande staden Dirschau.
Fristaten hade 356 740 invånare (1919), varav 93 procent var tyskar. De viktigaste orterna inom området var, förutom staden Danzig, Zoppot, Ohra, Oliva, Tiegenhof och Neuteich. Fristaten var administrativt delad i fem kretsar.
Näringsliv
Före kriget stod utförseln av spannmål, mest från Polen och Ryssland. Efter första världskriget hade spannmål för Danzigs och Polens behov måst införas och trävaror blivit främsta exportartikel, medan importen, utom av amerikansk spannmål, huvudsakligen utgjorts av mjöl, kolonialvaror, sill och engelskt kol. Sockerutförseln, som 1913 uppgick till 225 170 ton, var efter kriget obetydlig. Danzigs handelsflotta räknade 1921, förutom fiskekuttrar, 68 fartyg om 93 575 ton.
Industrin i Danzig gick senare framåt, särskilt träförädlingsindustrin, vagntillverkningen och den kemiska industrin. Hantverket omfattade 3 626 företag med 3 019 gesäller och 2 970 lärlingar och räknade på god marknad i det hantverksfattiga Polen.
Jordbruket spelade en underordnad roll i jämförelse med handel och industri, boskapsskötseln på de fruktbara strandängarna var dock rätt betydande; skogarna ha en utsträckning av 16 645 hektar (varav dock en hel del mager sanddynsskog), deras årsproduktion täckte blott en tiondel av Danzigs eget behov.
Frimärke från Fria staden Danzig 1921.
Författning och historia
I president Wilsons "14 punkter" hade åt Polen utlovats bland annat "fritt och säkert tillträde till havet". Den kommitté för polska ärenden, som på Pariskonferensen framlade förslag till gränser för Polen, påyrkade därför, att Danzig med omnejd skulle tilldelas den nya polska staten såsom dess naturliga hamn, men förslaget stötte på starkt engelskt motstånd, och resultatet blev en kompromiss, enligt vilken Tyskland till de allierade skulle avträda Danzig med område och de allierade förklarade det avträdda området för en fri stad och ställa den under Nationernas förbunds skydd. Polens intressen i Danzig skulle tillgodoses genom ett mellan Polen och Danzig ingånget fördrag, vilket skulle träda i kraft samtidigt med Danzigs proklamerande som fri stad och vars huvudinnehåll summariskt angavs i Versaillestraktaten (artikel 104).
Åt Polen garanterades där en fri zon i hamnen och Danzigs intagande inom polska tullområdet, vidare rätt för Polen att fritt använda de vattenvägar, kajer och dockor, som var nödvändiga för Polens import och export, förvaltning av järnvägsnätet inom området samt av post-, telegraf- och telefontrafiken mellan Polen och Danzigs hamn. Polen skulle få arrendera eller köpa de tomter, som krävdes för utveckling och förbättring av bland annat hamn- och järnvägsanläggningar, och i Danzig fick ej några undantagsbestämmelser träffas till skada för polska undersåtar eller andra personer av polsk härstamning eller med polskt språk. Åt Polen överlät man ledningen av Danzigs utrikesärenden och skyddandet utomlands av dess medborgare.
I Danzig skulle Nationernas förbund företrädas av en överkommissarie med befogenhet att i första instans träffa avgörande om alla tvister mellan Danzig och Polen rörande tolkningen av bestämmelserna i fredsfördraget och alla detta supplerande avtal. I samförstånd med honom skulle Danzigs författning utarbetas av valda representanter för den fria staden och därpå ställas under Nationernas förbunds garanti.
I enlighet med dessa fredstraktatens bestämmelser valdes i Danzig en "författningsgivande folkförsamling", som öppnades den 14 juni 1920 och i samverkan med den av Nationernas förbunds råd utsedde överkommissarien sir Reginald Tower utarbetade en författning, vilken antogs den 11 augusti och trädde i kraft den 15 november samma år, då Danzig formellt proklamerades som "fri stad" och även det efter mödosamma förhandlingar den 9 november ingångna fördraget med Polen blev giltigt.
Enligt författningen utgjordes Danzigs folkrepresentation, folkdagen (tyska: Volkstag), av 120 med allmän rösträtt för fyra år valda ledamöter, utsedda genom proportionella val. Röstberättigade var män och kvinnor över 20 års ålder, valbara alla röstberättigade över 25 år. Folkdagen valde en styrande senat, bestående av en president, en vicepresident och 20 senatorer. Av senatorerna var sju (liksom presidenten) avlönade och departementschefer. Folkomröstning stadgades för de fall, att sådan begärdes av en tiondedel av de röstberättigade. För ändring av författningen krävdes i folkdagen 2/3 majoritet samt godkännande från Nationernas förbund, som även förbehållit sig rätt att uppmana den fria staden att vidtaga av förbundet önskade författningsändringar.
Enligt fördraget med Polen av den 9 november 1920 företräddes Polen i Danzig av en diplomatisk representant, som bland annat förmedlade Danzigs förbindelser med polska regeringen, bevakade de polska intressena och viserade pass. Frihamnen och vattenvägarna förvaltades av en hamnstyrelse med lika många danzigska och polska ledamöter (högst fem från vardera hållet) samt en opartisk ordförande, utsedd av Danzig och Polen gemensamt eller, om de ej kunde enas, av överkommissarien. Danzig fick inte uppta utländska lån utan polskt samtycke. Vid vissa för Danzigs handel viktiga polska konsulat fanns ombud för Danzig anställda.
Danzigs handelsflotta hade rätt att föra egen flagga. Danzig behöll tills vidare tysk valuta, men i fördraget med Polen stadgades, att förhandlingar "i syfte att få till stånd ett enhetligt myntsystem" skulle, så snart omständigheterna medge, upptagas med Polen. Tullgemenskapen med Polen började i januari 1922.
Danzigs historia som fri stad kännetecknades huvudsakligen av ihärdigt motstånd mot Polens försök att vidga sina rättigheter i Danzig och främja dess förpolskning. Den författningsgivande folkförsamlingen förklarade sig den 6 december 1920 för folkdag (med mandat till 1923), och samma dag valdes till senatens president Heinrich Sahm, staden Danzigs siste tyske överborgmästare och därpå ordförande i det "statsråd", som till den nya författningens proklamering i samverkan med överkommissarien var styrande myndighet i området. Den nye överkommissarien sir Richard Haking (från januari 1921 till januari 1923) gav i de många tvistefrågorna om konventionens tolkning än Danzig, än Polen rätt i sina utslag (över vilka besvär ofta anfördes hos Nationernas förbunds råd).
Inom Nationernas förbunds råd stödde det franska inflytandet i regel Polen, men senatspresidenten Sahm, som inför rådet förde Danzigs talan, lyckades dock i flera fall hindra för Danzig ogynnsamma beslut och hävda dess rätt som självständig, av Polen oberoende stat.
