Folkmusik från Hälsingland är den spelmanstradition, folkliga visor och festmusik som utvecklats inom bondesamhällena i landskapet Hälsingland. Folkmusik från Hälsingland innefattar både instrumental och vokal musik. Den instrumentala musiken kan kallas spelmansmusik och den vokala musiken innefattar till exempel folklig vissång, folkliga koraler och lockrop.
Musikalisk karaktär
Den instrumentala musiken som knyts till Hälsingetraditionen brukar i huvudsak delas in i syd- och norrhälsingelåtar samt den mer virtuosa och konstmusikaliska spelmansmusiken, så kallade moderna hälsingelåtar.
Triolpolska kallas ibland för "jämtpolska" och har ibland rötter i Jämtland.
Rullstråk förekommer i äldre låtar, men blev ännu vanligare i de moderna hälsingelåtarna. I södra Hälsingland – framför allt i Galven, Alfta och Arbrå – finns dessutom en unik form av synkoperat rullstråk eller dubbelstråk, dialektalt kallat Jerri-Jerri-, Jerr-Jerr- eller Jerr-stråk.
I södra Hälsingland var sättet att spela andrastämmor – att sekundera – tidigt välutvecklat och det var för det mesta där dubbelstråket användes, men ibland förekommer det även i melodistämman och vid solospel. Samspelstekniken utvecklades ytterligare av främst Thore Härdelin d.ä. och Jon-Erik Hall i början av 1900-talet och påverkade spelmän över hela landet.
De "moderna" hälsingelåtarna började att dyka upp under 1700-talet och hade starka rötter i konstmusik som kommit till landskapet till exempel via Hälsinge regemente genom krig och då knektarna kommenderades till Stockholm vid oroligheter. Många hälsingepolskor är sålunda baserade på polonäser och menuetter av bland andra Vogler och Esser.
Två hälsingespelmän som tidigt var starkt influerade av konstmusik var Johan von Schwartz från Delsbo och From-Olle från Järvsö, båda verksamma vid Hälsinge regemente. Under spelmansrörelsen kring sekelskiftet 1900 vidareutvecklades genren av storspelmän som Thore Härdelin, Jon-Erik Hall, Jon-Erik Öst, Eric Öst och låtarna blev omåttligt populära i hela Sverige. Folkmusikens ursprungliga funktion som dansmusik hade länge varit på nedgående och fokus blev istället riktad på uppvisningsspel där spelmännen briljerade med hur snabba och svåra låtar de kunde spela. Därav beteckningen estradspelmän.
De äldre låtarna och dialekterna var länge utrotningshotade till förmån för ovan nämnda genre samt gammeldansmusiken och jazz. De fattiga tiderna i samband med världskrigen gjorde dessutom att kulturen inte hade så hög prioritet. Spelmansrörelsen och Hälsinglands spelmansförbund – bildat 1928 av Jonas Erik Bergsman – började åter ta fart först under 1950-talet. Intresset för äldre låtar tilltog och kulminerade under den nya folkmusikvåg som inleddes under 1960-talet.
Liksom många andra landskap, förutom Dalarna, var Hälsinglands äldre folkmusik relativt undanskymd och dåligt dokumenterad och inspelad fram till 1960-talets slut. En orsak är att Dalarna redan var mer utforskat, känt och upphöjt bland kultureliten sedan Zorns och Carl Larssons dagar samt att dess folkmusik ansågs vara mer unik och ursprunglig och fri från konstmusikaliskt inflytande. Dalarnas allmogespelmän blev mer upphöjda i stället för att bli isolerade och utkonkurrerade av dragspelsmusik och moderna hälsingelåtar. Hälsinglands folkmusik kom ofta att likställas med sådana låtar, vilket märks på EP-skivan Svensk folkmusik - Hälsingland producerad av SR. Dominansen av moderna hälsingelåtar medförde dessutom så småningom ett motstånd mot Hälsinglands folkmusik, och under vänster- och folkmusikvågen under 1960- och 70-talen undvek dessutom många spelmän av ideologiska skäl musik som kunde påminna om de högre ståndens konstmusik. Men mot detta måste dock nämnas att utan spelmän som Öst hade egentligen folkmusiken på många håll i Sverige kanske dött ut helt, då han reste runt och drev på de lokala spelmännen att bevara traditionerna och starta spelmansförbund.
Hälsingespelmän från förr och nu
Från 1700-talet och framåt finns verksamheten från ett stort antal hälsingespelmän dokumenterade.
Folkmusik på munspel har också funnits genom till exempel Ernst Nikolaus Nilsén ("Glada Nisse"), Hudiksvall och Per Larsson, Bergsjö. Det ska även ha funnits ett antal nyckelharpospelmän som i förbigående finns antytt i samband med hälsingestämmorna i början av 1900-talet. Erik Ljung "Kusen" spelade förutom fiol även nyckelharpa, men detta var antagligen inspirerat av Jonas Skoglund från Uppland (som visserligen var född i Hälsingland men flyttat i unga år).
Som tidigare nämnts, hamnade de äldre traditionerna i skymundan kring sekelskiftet 1900 med förnyare som Jon-Erik Hall, Jon-Erik, Eric och Wiktor Öst. Deras musik är tekniskt avancerad och har influenser från både landskapets folkmusik och konstmusik.
När det gäller noter finns mycket att ösa ur, till exempel Svenska Låtar och lokala uppteckningar, men antalet tidiga inspelningar av äldre spelmän verksamma innan industrialismens stora genombrott och kulturomdaning som då skedde är inte lika omfattande som i Dalarna, där ett antal kulturpersonligheter spelade in ett stort antal spelmän. Senare spelmän har dessutom endast givit ut ett fåtal skivor.
En stor del av inspelningarna och uppteckningarna finns i Hälsinglands folkmusikarkiv som än idag samlar in material samt Svenskt visarkiv (se länkar nedan). Hälsinglands folkmusikarkiv är sammanställt av spelmannen och hembygdsforskaren Hugo Ljungström.
Det finns många outgivna inspelningar och uppteckningar i följande arkiv:
Svensk mediadatabas med skivor, kassetter samt radio-, tv- och filminspelningar[3]
Svenskt visarkiv med noter, berättelser och inspelningar[4]
Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker (bl.a. Svenska låtar)[5]
FolkWiki - wiki med noter på svensk och skandinavisk folkmusik, Låtar från Hälsingland[6]
