Från födseln erhöll han den franska pärstitelnhertig av Anjou (från sin farfar kung Ludvig XIV) under vilken han var känd fram till dess att han besteg den spanska tronen.
Filip föddes i Versailles i Frankrike den 19 december 1683. Då Karl II av Spanien dog den 1 november 1700 hade han i sitt testamente utsett Filip till tronföljare. Filips farfar, Ludvig XIV av Frankrike, strävade efter att öka huset Bourbons och Frankrikes inflytande i Spanien, något som andra europeiska stormakter motsatte sig, framför allt Österrike vars habsburgska dynasti ansåg sig ha arvsrätt till Spanien. Detta ledde till det spanska tronföljdskriget (1701–1713) i vilket Spanien förlorade Menorca och Gibraltar till Storbritannien och Spanska Nederländerna, Milano och Neapel till Österrike genom freden i Rastatt år 1714. Filip fick vara kvar som landets regent, men Spanien hade genom kriget förlorat sin stormaktsstatus till förmån för Storbritannien som nu var överlägset vad gällde sjöfart och handel. Den spanska kronan var under denna tid i flera avseenden avhängig den franska, vilket minskade landets politiska makt.
Kungen favoriserade och gynnade Spaniens handel med dess amerikanska besittningar. Under denna atlantiska handel framträdde viktiga personer i spansk sjöfartshistoria, bland annat sjörövaren Amaro Pargo. Monarken gynnade ofta sjörövaren under hans kommersiella plundringståg och sjöröverier.[8]
Filip var från sin kröning titulerad kung över Kastilien och Aragonien, men det sistnämnda upplöstes mellan 1707 och 1716 och Filip blev kung över ett enat spanskt kungarike.
Den 14 januari 1724 abdikerade Filip till förmån för sin äldste son, Ludvig, men tvingades återta makten då Ludvig senare samma år dog av smittkoppor.
År 1731 erkände han, i utbyte mot att hans son Karl fick arvsrätt till hertigdömena Parma och Piacenza, kejsar Karl VI:s pragmatiska sanktion av den 19 april 1713 som förklarade de habsburgska besittningarna odelbara. Under polska (1733–1738) och österrikiska tronföljdskrigen (1740–1748) hjälpte Filip sina bourbonska släktingar att göra landvinster, bland annat genom att sända 30 000 man till Italien och vinna tillbaka Neapel och Sicilien för Karls räkning 1735. Under Filips senare regering kunde Spanien återhämta sig från den stagnation som det lidit av under den tidigare habsburgska dynastin.
Filips största intressen var andaktsövningar och jakt. Han drabbades flera gånger av manisk depression och var ofta mycket melankolisk, särskilt sedan hans första hustru, Maria Lovisa, dött 1714. Vid Filips hov fanns under 20 år en kastratsångare vid namn Carlo Broschi Farinelli som ska ha sjungit samma fyra arior varje natt till kungen för att på så vis motverka hans dystra sinnesstämning.
Hans andra hustru, Elisabet Farnese, dominerade helt sin make och fick tillsammans med kardinal Giulio Alberoni (agent åt släkten Farnese av Parma, dit drottningens hörde) honom att företa flera meningslösa krig i Italien. Hon födde även hans son och en av hans arvtagare, Karl. Filip V dog i El Escorial utanför Madrid den 9 juli 1746 och efterträddes av sin son Ferdinand.
Gift med 2) (1714) Elisabet Farnese (1692–1766), dotter till hertig Odoarde Farnese av Parma; hon var den sista ättlingen av den italienska fursteätten Farnese
^ [ab] Diccionario biográfico español, Real Academia de la Historia, 2011, Diccionario biográfico español-ID: 10077/felipe-v, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
_in_1695.png)
