Martini, som var son till lustspelsförfattaren Vincenzo Martini (1803–1862), vann ett namn med lustspelen L'uomo propone e la donna dispone (1862) och I nuovi ricchi (1863), men skrev även lyrik, Ad una donna (1872). Sedermera firade han triumfer med dramatiska proverb (utgivna i samlad upplaga 1895), däribland Chi sa il giuoco non l'insegni (1872) och Peggio passo è quello dell'uscio.
Om teatern, särskilt den italienska, skrev Martini bland annat Cenni sul teatro drammatico italiano (1862) och Al teatro (1895). Härjämte utgav han realistiska noveller under signaturerna Fantasio och Fox, gjorde sig erkänd och fruktad som kritiker i "Fanfulla" samt uppsatte söndagsbladen "II fanfulla della domenica" och "La gazzetta della domenica". Hans artiklar i "Fanfulla" är sammanförda i Fra un sigaro e l'altro (1877).
