Försvarsbeslutet 1972 antogs av Sveriges riksdag den 29 maj 1972 och följdes upp av ett antal efterföljande delbeslut. Beslutet innebar att försvaret fick anpassa sig till en mycket lägre ekonomisk nivå, gentemot vad överbefälhavaren tidigare fått i uppdrag att utreda.
Bakgrund
Inför försvarsbeslutet föreslog dåvarande Marinchefen Bengt Lundvall att fregatterna HMS Hälsingborg (J13) och HMS Kalmar (J14) av Visbyklass samt landskapsjagarna av Östergötlandsklass skulle byggas om till moderna fregatter. Dåvarande Regeringen Palme ogillade förslaget och angav i försvarsbeslutet att "ubåtsjakt skall skötas med andra medel än militära", ett beslut där konsekvenserna visade sig senare i samband med misstänka ubåtskränkningar samt grundstötningen av U 137.[1]
Regeringen ansåg att Flottan inte skulle ha mer resurser till mer än deltagande i invasionsförsvaret och därför inte skulle kunna försvara sjövägarna. Samtidigt stärktes det ekonomiska försvaret genom lagring av råvaror, vilket medförde att Sverige av regeringen ej ansågs behöva några större fartyg för att skydda sjövägarna[2]. För Marinen blev konsekvenserna att deras tyngdpunkt av djupförsvaret försköts mot kusterna och över landsterritoriet, något som även drabbade armén genom att två pansarbrigader avvecklades vilket i praktiken senare blev en, då Blåa brigaden blev en så kallad "svart brigad" och kvarstod efter dess avveckling som 6. pansargruppen och bildade senare stommen i Södermanlandsbrigaden när den återuppsattes 1982.
Beslutet i sig möjliggjorde för Armén och Kustartilleriet att bibehålla sin storlek, men med en enklare utrustning, fast med förmåga att lösa mer defensiva uppgifter.
Försvarsbeslutets påverkan för Flygvapnet blev att attackflygsystemen nedprioriterades, antalet attackflygsdivisioner blev dock oförändrat, fast med viss omorganisation, fyra medeltunga divisioner blev ersatta av fyra lätta divisioner (SK 60), vilket fick en större effektnedgång på flygvapnet[3].
Bakom försvarsbeslutet stod endast Socialdemokraterna (SAP) vilka fick stöd i voteringen av Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). Mittenpartiernas förslag var att förbättra de rörliga styrkorna samt en mindre ökning av Försvarsmaktens ekonomiska ram. Moderata samlingspartiet (M) förespråkade ytterligare en höjning av försvarsutgifterna samt en priskompensation.
En stor anledning till att försvaret fick en lägre ekonomisk nivå, var dels beslutet i sig, men även att man tidigare räknat kostnader som lönekostnadspålägg och ersättning för lön- och materialomkostnader utanför den ekonomiska ramen. Till det följde även höjda arbetsgivaravgifter och ändrade principer vid hyressättning. Som ett resultat av försvarsbeslutet 1972 kom en övervintringsstrategi att tillämpas av Försvarsmakten, detta för att kunna bibehålla en stor organisation, men som resulterade i att kvalitén blev sämre vid många förband. Men samtidigt kunde man om läget krävde tillföra modern materiel. Kritiker menar att det var typisk "1970-talets anpassnings-/tillväxtmodell"
Förändring
Med försvarsbeslutet 1972 beslutades att en större förändring av arméns fredsorganisation skulle genomföras. Där arméns ålades att minska sin personalram i fredsorganisationen för att på sikt kunna upprätthålla en trovärdig krigsorganisation. Omorganisationen av arméns fredsorganisation kom att kallas OLLI. OLLI var en försvarsreform som stod för Omorganisation i Lägre regional och Lokal Instans. Reformens genomfördes i tre etapper åren 1973–1975 och berörde försvarsområdesstaberna och regementena, vilka med hänsyn tagen till uppgifter för ledning av territoriell verksamhet, mobilisering samt utbildning hänfördes till en av de nedan angivna fyra organisationstyperna. Den nya organisationen skulle göras effektivare än den äldre, bland annat genom att dubbla funktioner inom samma ort togs bort, för att istället rationalisera administrationen, stödproduktionen och förrådsdriften. Den personalbesparing som gjordes genom rationaliseringen gjordes främst bland den civilanställda personalen.[4][5]
- Typ A: Förband som har ansvar för grund- och repetitionsutbildning, ansvar för mobilisering av krigsförband inom försvarsområdet och löser de uppgifter som ankommer på försvarsområdesbefälhavaren samt har en till denna verksamhet anpassad förvaltning. Det vill säga A-förbandet ansvarade för mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet, samt hade förvaltningsansvar över förbanden på samma garnisonsort inom försvarsområdet.
- Typ B: Förband som har ansvar för grund- och repetitionsutbildning och har till denna verksamhet anpassad förvaltning. B-förbandet var förlagd på annan garnisonsort inom försvarsområdet och hade därmed egen förvaltning och egen stödproduktion.
- Typ C: Förband som har ansvar för grund- och repetitionsutbildning och som är anslutet till ett annat förband och har med detta gemensam förvaltning. C-förbandet var förlagd på samma garnisonsort som A-förbandet och därmed underställd A-förbandet gällande förvaltning och stödproduktion.
- Typ D: Försvarsområdesstab som löser de uppgifter som ankommer på försvarsområdesbefälhavaren och som icke organisatoriskt samordnas med förband.
I Övre Norrlands militärområde, Västra militärområdet samt Södra militärområdet gjordes vissa avsteg från den principiella organisation, det vill säga där ett regemente tilldelades det samlade mobiliseringsansvaret inom försvarsområdet, samt förvaltningsansvar och ledning av stödproduktion på garnisonsorten.[5]
I Övre Norrlands militärområde gjordes avsteget inom Bodens försvarsområde (Fo 63), där Bodens artilleriregemente blev försvarsområdesmyndighet, men kom att dela mobiliseringsansvaret inom försvarsområdet med Norrbottens regemente (I 19). Även förvaltningsansvaret samt stödproduktionen fördelades mellan de två regementena, där Arméns helikopterskola (HkpS), Bodens ingenjörkår (Ing 3) och Luleå luftvärnskår (Lv 7) hänvisades till Bodens artilleriregemente, medan Norrlands signalbataljon (S 3) hänvisades till Norrbottens regemente.[5]
I Västra militärområdet gjordes avsteget inom Göteborgs och Bohus försvarsområde (Fo 34), där Göteborgs kustartilleriförsvar blev försvarsområdesmyndighet och fick det samlade mobiliseringsansvaret inom försvarsområdet. Men mobiliseringsansvaret omfattade inte fackmässigt mobiliseringsansvaret för de brigader som utbildas vid Bohusläns regemente. Bohusläns regemente kom att organiseras som ett B-förband, men med särskilt mobiliseringsansvar inom Göteborgs och Bohus försvarsområde samt inom norra delen av Älvsborgs försvarsområde (Fo 34).[5]
I Södra militärområdet gjordes avsteget inom Kristianstads försvarsområde (Fo 14), vilket var ett försvarsområde med två brigadproducerande regementen. Norra skånska regementet sammanslogs med försvarsområdesstaben och blev försvarsområdesregemente (A-förband), samt tillfördes ett visst mobiliseringsansvar samt förvaltningsansvar över Wendes artilleriregemente (A 3). Skånska dragonregementet (P 2), som var det andra brigadproducerande regementet inom försvarsområdet, blev ett utbildningsförband (B-förband), men bibehöll sitt eget mobiliseringsansvar men tillfördes samtidigt mobiliserings- och förvaltningsansvar över Skånska trängregementet (T 4).[5]
Som en delvis konsekvens av reformen och omorganisationen föreslog Chefen för armén ändrade benämningar för vissa av de myndigheter som berördes. Livgardesskvadronen (K 1) föreslogs efter integration med staben för Stockholms försvarsområde få namnet Livgardets dragoner. Arméns jägarskola föreslogs efter integration med staben för Kiruna försvarsområde få namnet Lapplands jägarregemente (I 22). Vidare föreslogs att Luleå luftvärnskår (Lv 7) och Bodens ingenjörkår (Ing 3) i fortsättningen skulle benämnas regementen.[5]
Grundorganisationen
Avvecklade organisationsenheter
Förändringar i organisationsförändringar perioden 1970–1984, beslutade åren 1970, 1971, 1972, 1973 och 1974.
Bildade organisationsenheter
Omlokaliserade organisationsenheter
Krigsorganisationen
Nedan ses en tabell över förändringen av Försvarsmaktens storlek från försvarsbeslutet 1972 fram till försvarsbeslutet 1982.
Referenser
Noter
Tryckta källor
- Rönnberg, Lennart (1998). Generalstabskår och Generalstabsofficerare 1973-1998. Probus Förlag HB. sid. 11-22. ISBN 91-87184-55-9
- Bernstone, Kristian; Ekberg, Lennart; Klasson, Gunnar, red (1992). Kungl. Bohusläns regemente och dess hembygd: inför ett trehundraårsminne. D. 4, [Tiden 1946-1992]. Uddevalla: Bohusläns regementes historiekomm. Libris 1245676
Webbkällor
Vidare läsning
- Skoglund, Claës (2009). Det bästa försvarsbeslutet som aldrig kom till stånd. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-57-3 (inb.)
- Agrel, Wilhelm (2009). Fredens Illusioner - Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009. Atlantis. ISBN 978-91-7353-417-8 (inb.)
- Björeman, Carl (2009). År av uppgång, år av nedgång - Försvarets ödesväg under beredskapsåren och det kalla kriget. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-58-0 (inb.)