Eurovision Song Contest, officiellt även le Concours Eurovision de la Chanson (ursprungligt franskt namn), eller förkortat ESC,[1] är en årlig återkommande sångtävling som är tilldelad Guinness World Records för den längsta pågående musiktävlingen i världen.[2][3] I svensk media omnämns tävlingen ibland med namnen Eurovisionsschlagerfestivalen, Eurovisionsschlagerfinalen, Eurovisionsfestivalen, Eurovisionen, Schlager-EM, Schlagerfinalen, och Mélodie Grand Prix.[4][5][6][7][8][9]
Tävlingen arrangeras av den Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) tillsammans med det land som föregående år korats till segrare (alternativt någon annat land om vinnarnationen inte har/ges möjlighet att arrangera) även om det också är en slags samproduktion med de länders TV-bolag (medlemsbolag i EBU) som medverkar i tävlingen. Upplägget går ut på att var och ett av de länder som väljer att delta utser en artist med ett tävlingsbidrag (en sång) som sedan framförs på en scen i en lokal inför publik. När alla sånger har framförts genomförs en omröstning där jury- och/eller tittarröstning i deltagarländerna avgör vilken av sångerna som ska vinna tävlingen. Man kan inte rösta på sitt eget land.
För att få delta i tävlingen behöver varje land följa en rad regler som EBU har satt upp för tävlingen såsom att tävlingsbidraget måste vara ett nyskrivet originalverk som ska kunna framföras på maximalt tre minuter, att varje scenframträdande inte får ha fler än sex personer på scenen, att inga tävlingsbidrag får nedvärdera tävlingen och att den eller de som framför låten ska vara 16 år eller äldre. I övrigt får varje lands EBU-anslutna TV-bolag välja ut sin artist och sitt tävlingsbidrag på vilket sätt de själva önskar, dock under förutsättning att reglerna kan uppfyllas inför Eurovision.[10]
Fram till 2022 har totalt 1 643 bidrag framförts genom åren. Bidragen som skulle ha tävlat år 2020 räknas inte in eftersom den upplagan blev inställd på grund av coronaviruspandemin.
Efter andra världskrigets slut var Europa splittrat i de två politiska blocken väst och öst som representerades av de två supermakterna USA (väst) respektive Sovjetunionen (öst) som konkurrerade med varandra ekonomiskt, militärt men även kulturellt. I väst utvecklades televisionen, och EBU bildades. Det uppstod en idé att anordna en TV-sänd sångtävling som skulle visas i miljontals hem runt om i Europa, för att etablera en europeisk identitet.
Den 24 maj 1956 sändes den första Eurovision Song Contest från Lugano i Schweiz med sju deltagande länder och sedan dess har en upplaga per år producerats, med undantag för år 2020 då tävlingen ställdes in med kort varsel på grund av coronapandemin.[11][12][13] Tävlingsdatumen har varierat från år till år om än att tävlingen alltid arrangeras någon gång under perioden mars–maj. Upplagorna åren 1957–1976, 1978–1983, 1988 och 1994 har ägt rum i mars eller april månad medan resterande upplagor som sänts åren 1956, 1977, 1984–1987, 1989–1993 och 1995–idag har avgjorts (eller ska avgöras) i maj månad.
Medlemsländerna
För att ett land ska få medverka i tävlingen behöver landet ha minst en TV-kanal eller ett TV-bolag som är ett fullvärdigt medlemsbolag i den Europeiska radio- och TV-unionen (EBU). Själva unionen är en satellittäckande och inte en geografisk union och därför finns inga krav på att landet behöver ligga i det geografiska Europa. Det har även förekommit att EBU har accepterat att så kallade associerade medlemsbolag i andra världsdelar som antingen sänder och/eller deltar i tävlingen, exempelvis TV-bolaget Special Broadcasting Service (SBS) i Australien.
Fram till 2020-talet har sammanlagt 51 länder någon gång deltagit i tävlingen. Den allra första upplagan, som sändes år 1956, hade sju deltagarländer och därefter växte intresset snabbt bland flera länder som ville delta. Under 1950-talet var det cirka tio länder som deltog per år för att bara ett decennium senare hade den siffran ökat till närmare 20 deltagarländer per år, vilket också höll i sig under 1970- och 1980-talen. Efter att både Jugoslavien och Sovjetunionen föll i början av 1990-talet uppstod nya stater i de gamla som också ville vara med och tävla. Då varje tävling vid den tiden fortfarande bara bestod av finalkvällar valde EBU att införa en spärrgräns för att varje final inte skulle få allt för många deltagande nationer. I korthet innebar det att länder som placerade sig dåligt ett år fick avstå tävlan året därpå för att fler länder skulle få chansen att delta. Senaste gången som sådana kvalificeringsregler användes var i Eurovision Song Contest 2003.
Semifinalsystemets införande
Inför 2004 års tävling justerade EBU regelverket då de införde ett kvalprogram inför finalen, en så kallad semifinal. Ett liknande test hade gjorts vid 1996 års tävling och den här gången infördes det permanent, eller minst en semifinal har i alla fall använts i alla upplagor sedan dess. Upplägget blev att de länder som hade placerat sig bland de tio bästa i 2003 års final inklusive Frankrike, Spanien, Storbritannien och Tyskland, vilka bidrar mer ekonomiskt till tävlingen, blev direktkvalificerade till 2004 års final, medan övriga länder (de som ej hade kommit topp 10 året innan samt länder som gjorde comeback respektive debuterade) fick tävla i en semifinal där tio finalplatser stod på spel. Om något eller någon av "Big Four" hade kommit topp 10 skulle landet som hamnade på elfte plats året innan också direktkvalificeras osv.[14] Detta hade vid den tiden kunnat möjliggöra ett finalstartfält med som mest 28 länder, vilket dock aldrig förekom.
Själva semifinalen sändes ett par dagar inför finalen och alla länder som deltog i den aktuella upplagan hade möjlighet att vara med och rösta fram vilka länder som skulle kvalificera sig till finalen.
Två semifinaler och en final införs
Systemet med en semifinal inför finalen användes åren 2004–2007, för att från och med 2008 års tävling utökas till två semifinaler inför finalen. Anledningen till att det blev en ytterligare semifinal berodde på ett stort deltagarintresse, och det innebar att antalet direktkvalificerade länder minskade till att bara omfatta värdnationen och "Big Four" (som sedan 2011 heter "The Big Five" då Italien gjorde comeback).[15] I ett fall har också specialinbjudna länder fått tillstånd att vara direktkvalificerade, i det här fallet gällde det när Australien bjöds in till tävlingen 2015.
Det nya upplägget, som har använts i alla Eurovision Song Contests sedan 2008, går således ut på att alla deltagarländer (utom fem eller sex länder) behöver kvala om 20 finalplatser, varav tio i respektive sändning. Inför semifinalerna genomförs en lottning för att välja in vilka deltagarländer som ska tävla i respektive semifinal. I likhet med lottningar inför sportevenemang delas kvalnationerna in i olika grupper som sedan splittras i två delar och där varje del får tävla i varsin semifinal. Detta görs främst för att länder som har en tendens att rösta på varandra (så kallad grannlandsröstning eller svågerpolitik) inte i allt för stor del ska avgöra resultaten. Splittringen gör även att bara länderna som tävlar i aktuell semifinal får vara med och påverka resultatet i det programmet dock alltid tillsammans med två, tre eller fyra så kallade direktkvalificerade länder som blir extraröstande nationer.[16] Sedan 2010 lottas även varje kvalnation till den första eller andra semifinalhalvan i respektive semifinal.
I varje semifinalsändning uppträder artisterna live på en scen varpå TV-tittarna och jurygrupper i dessa länder (inkl. de länder som extraröstar) är med och röstar på sina favoritbidrag. Varje lands röstningsresultat omvandlas sedan till poäng och när alla länder har röstat klart sammanställs poängsummorna. De tio länder som har fått högst totalpoäng i varje semifinal när juryn och tittarna har sagt sitt kvalar vidare till finalen medan övriga bidrag åker ut.[a] För att skapa maximal spänning vid resultatuppläsningen meddelas alla finalister utan inbördes ordning. Först när finalen är avgjord meddelas de exakta poängerna och placeringarna.
^Åren 2008 och 2009 avgjordes varje semifinal med tittarröstning som fick bestämma nio finalister per sändning. Därefter fick juryröstning avgöra en tionde finalist vilken var den första låt som juryn rangordnat högre än tittarna, vilket i praktiken kunde vara vilket av de utröstade bidragen som helst. När EBU presenterade resultatet under dessa semifinalsändningar meddelades det däremot inte vilket bidrag som blivit juryns val, utan det blev officiellt först efter att dessa tävlingar var avgjorda.
Tävlingsupplägget
Formellt sett inleds arbetet med nästkommande Eurovision Song Contest så snart som föregående års final har fått sin vinnare. Vissa år har det däremot dröjt en kortare eller en längre tid innan en värdnation officiellt har bekräftats och vid ett antal tillfällen har det även förekommit att vinnarnationer av olika skäl inte kan eller får arrangera tävlingen nästkommande år. Exempel på sådana fall har varit ekonomiska skäl men även säkerhetspolitiska. Det land som slutligen accepterar värdskapet behöver först och främst hitta en värdstad och en värdarena som tävlingen kan hållas i, en process som vanligtvis brukar påbörjas under sommarmånader och avslutas senast under någon av höstmånaderna. Processen varierar från år till år beroende på vilka städer och arenor som finns tillgängliga.
Samtidigt som den processen pågår får de medlemsanslutna EBU-bolagen skicka in anmälningar om de vill vara med och tävla i den kommande Eurovisionen. Under senare delen av hösten eller tidigt i det kommande årets början brukar EBU kunna formulera en deltagarlista som markerar hur många länder som kommer att delta. Nästa steg är att varje tävlingsland behöver utse en artist och ett tävlingsbidrag som sin representant, en process som ser olika ut för varje land. Exakt hur dessa val görs lägger sig inte EBU i så länge alla deltagande nationer har gjort sina val senast ett visst datum (numera oftast i mitten av mars månad) och att alla parter uppfyller tävlingens regelverk. Exempel på olika uttagningsmetoder är:[10]
Internval, d.v.s. att TV-bolaget helt eller delvis själva avgör artist- och/eller bidragsvalet utan inblandning från t.ex. en publikomröstning (även om sådana kan förekomma).
Nationell final, där minst två bidrag och/eller artister tävlar om att vinna.
En kortare eller längre uttagning innehållandes olika uppvisnings- eller kvalprogram inför finalen. Exempel på längre uttagningar är Sveriges uttagning Melodifestivalen och Italiens San Remo-festival. Även Danmarks respektive Norges versioner av Melodi Grand Prix, Estlands Eesti Laul, Islands Söngvakeppnin och Lettlands Supernova är alla exempel på återkommande uttagningar i sammanhanget.
En eller två månader innan Eurovision ska äga rum behöver alla uttagningar vara genomförda. Vid det tillfället bjuder värdnationen i samråd med EBU in till ett delegationsmöte i värdstaden där varje tävlingsland ges förutsättningarna för årets upplaga, däribland hur allt kommer att fungera rent praktiskt gällande under repetitions- och tävlingsveckorna. Veckor inför tävlingen börjar sedan själva scenbygget i arenan och uppbyggnad av eventområden innan sedan tekniska repetitioner följer innan de riktiga repetitionerna inleds. På senare år då tävlingen har vuxit så att fler program sänds och betydligt fler nationer deltar genomförs repetitionerna under en eller två veckor innan den officiella tävlingsveckan äger rum. Detta för att låta alla länder hinna med två enskilda repetitioner innan det är dags för publika genrep och direktsändningar.
Under själva tävlingsveckan avgörs först de två semifinalerna, den ena på tisdagskvällen och den andra på torsdagskvällen, innan det är dags för finalen, som hålls på lördagskvällen, där vinnaren koras. De år som bara hade en semifinal avgjordes det programmet i regel på onsdagen med finalen på lördagen medan upplagorna fram till 2003 bara hade en finalkväll.
Regelverk
Enligt de nuvarande tävlingsreglerna[10] måste de sånger som deltar bland annat vara nyskrivna och ej tidigare offentliggjorda för allmänheten, åtminstone inte före den 1 september året före tävlingen äger rum (tidigare var datumet satt till den 1 oktober året innan tävlingen ägde rum,[17] och för det gällde den 1 januari samma år som tävlingen skulle hållas). Sångerna ska dessutom kunna framföras på maximalt tre minuter och en sångs titel och innehåll får inte nedvärdera tävlingen samt inte innehålla några politiska, kommersiella och religiösa budskap. Som mest tillåts sex personer per scenframträdande vilket inkluderar sångaren/sångarna, eventuella bandmedlemmar, körsångare och dansare,[a] där samtliga ska vara minst 16 år eller äldre. Regelverket säger även att maximalt 44 länder får delta i en och samma Eurovision-upplaga varav 38 som tävlar via semifinalerna och inte fler än sex länder som är direktkvalificerade till finalen.
EBU ställer också krav på att de TV-bolag som gör utsändningarna behöver visa alla sändningar inklusive repriser. De får heller inte manipulera resultatvisningen eller annat som visas i bild, däremot får vissa angivna mellanspel ersättas av reklam.
^Antalet personer på scenen innefattar ej ev. scenpersonal som rör sig på scenen, ej heller dirigent och orkestermedlemmar (de år som orkester användes i programmet).
Undantag och tillägg
Under årens lopp har EBU gång på gång ändrat och lagt till regler för att göra tävlingen så rättvis som möjligt för alla deltagande länder:
Fram till 1962 fick de tävlande låtarna vara högst tre minuter och trettio sekunder långa. Första året (1956) fanns ingen regel om hur lång en låt fick vara om än att 3,5 minut var en rekommenderad längd (exempelvis var en av de tävlande låtarna 1956 mer än fem minuter lång).
Första tävlingsåret skickade varje tävlande land två bidrag vardera, åren därefter tävlar endast ett bidrag per land.
Mellan åren 1956 och 1965, 1973 och 1976, och från 1999 har varje deltagarland haft rätt att framföra sitt bidrag på vilket språk man velat. Åren däremellan har EBU haft en regel om att man var tvingad att sjunga på minst ett av sitt lands officiella språk.
Mellan åren 1957 och 1970 fick varje land som mest ha två personer på scen (således godkändes enbart soloartister eller duos).
Före 1963 tilläts inga körer i tävlingen. Mellan 1963 och 1970 tilläts körer på upp till tre personer per land.
Mellan 1956 och 1972 framförde alla bidragen med en orkester. 1973 ändrades reglerna så att varje deltagande själv land fick bestämma om de ville ha förinspelad musik eller en orkester. Sedan år 1999 är det obligatoriskt att alla bidragen ska ha förinspelad musik även om inga sånginsatser får vara förinspelade.[18] Från och med 2021 har EBU dock gjort ett undantag med att tillåta förinspelad körsång samt förinspelade studioframträdanden för tävlingsbidragen. Dessa två ändringar gjordes främst med anledning av den då pågående coronapandemin.[19]
Åren 1957, 1960, 1963, 1972, 1974 och 1980 hölls tävlingen i ett land som inte vunnit året innan. Anledningen till detta var olika saker, bl.a. var det återkommande att vissa länder vunnit två år i rad och inte hade råd att arrangera tävlingen året därpå. De första två tävlingsåren fanns det ingen regel om arrangörsland. Även 2023 års tävling kommer att hållas i ett annat land än det som vann året innan.[20][21]
Sedan 1976 års tävling behöver varje deltagarland betala en deltagaravgift för att få medverka. Detta görs för att inte värdnationen ska stå för alla kostnader.
Till och med 1989 fanns det ingen åldersgräns för deltagande, vilket möjliggjorde att länder kunde representeras av personer under 18 år (vilket ibland förekom). Från och med 1990 har reglerna ändrats så att alla tävlande måste vara 16 år eller äldre. EBU har aldrig satt en övre åldersgräns även om varje land själv har rätten att bestämma en sådan till sin uttagning.
Lys Assia sjunger vid 1958 års tävling i Hilversum. Det var tredje gången hon tävlade för sitt hemland Schweiz, efter att hon vunnit den allra första tävlingen år 1956 och tävlat året efter.
Andra regler
Inte rösta på sitt eget lands tävlingsbidrag
En regel som alltid har funnits med i Eurovision Song Contest med är att alla tävlingsländer får rösta på vilka bidrag de vill – utom sitt eget lands tävlingsbidrag. Sedan semifinalernas införande ges även länder som inte kvalat vidare till finalen möjlighet att rösta på finalens samtliga bidrag (detta i och med att deras eget lands tävlingsbidrag ej medverkar i finalen). Samma regel gäller även direktkvalificerade länder som röstar i semifinalerna i och med att deras bidrag inte är med i själva semifinalomröstningarna.[10]
Poängomröstningen
Från starten 1956 till och med 1974 varierade poängsystemet i tävlingen och det kunde bytas ut från ett år till ett annat. Förutom den första upplagan, där endast vinnaren presenterades, var det återkommande att varje land hade ett antal jurymedlemmar som fick vara med och rösta fram favoritbidragen. I vissa upplagor kunde jurymedlemmarna bara rösta på ett eller ett fåtal bidrag medan i andra upplagor skulle alla bidrag, undantaget sitt eget lands bidrag, få poäng från juryn. Under några år prövades även systemet med att ha två jurypersoner per land där den ena skulle vara under 25 år och den andra över 25 år. Varje jurymedlem betygsatte sedan alla låtar, utom det egna landets låt, med poäng från 1 till 5. I andra upplagor där varje jury endast kunde dela ut ett fåtal poäng var det vanligen förekommande att flera låtar i startfältet blev helt utan poäng.
År 1975 och alla upplagor därefter har tävlingen haft ett standardpoängsystem som går ut på att varje deltagarland delar ut fasta poängsummor till sammanlagt tio länder. Den högsta summan är 12 poäng och därefter följer i nedåtgående led 10, 8, 7, 6 5, 4, 3, 2 och 1 poäng, övriga bidrag ges noll poäng. Inga bidrag kan tilldelas 9 eller 11 poäng.[10]
Startordningarna
I stort sett alla Eurovisioner har startordningarna avgjorts med hjälp av lottning som har inneburit att ländernas respektive startnummer och/eller starthalvor har tilldelats med hjälp av slumpen. Hösten 2012 gjordes däremot en regeljustering kring startordningarna som går ut på att lottningen bara ska avgöra vilka länder som ska tävla i respektive startfält samt starthalvor. Den senare delen, den som avgör själva startnumren, bestäms helt och hållet av tävlingsproducenterna för det aktuella årets Eurovision. Ett undantag görs dock för värdnationen vars startnummer i finalen får ett bestämt startnummer. Det görs bland annat för att undvika så kallade jävsituationer. Det här upplägget har varit aktuellt i alla Eurovisioner sedan 2013.[22][23]
Jury- och tittarröstning
Fram till år 1996 avgjordes tävlingen enbart av nationella jurygrupper. Året därpå testade Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike att ha telefonröstning istället för juryröstning och då detta visade sig positivt började fler länder under åren som följde därefter sakta men säkert övergå till att enbart ha telefonröstning, dock i flera fall med så kallade backupjuryer som användes bland annat vid teknikstrul eller där olika händelser omöjliggjorde telefonröstning.[24] Under några år i början av 2000-talet använde vissa länder en kombination av jury- och tittarröstning, något som sedan infördes för alla länder mot slutet av decenniet 2000-talet. I och med detta minskade tittarnas makt något då de fick dela makten med jurygrupper. Varje upplaga sedan 2009 har avgjorts på detta sätt och sedan 2016 delar dessutom varje lands juryröstning respektive tittarröstning ut varsin poängskala om 12, 10, 8 och 7–1 poäng. Det innebär att dubbelt så mycket poäng delas ut vilket också gör att poängsummorna blir högre jämfört med tidigare upplagor.[25][26][27]
Från och med Eurovision 2023 har EBU dock valt att göra en regeljustering som innebär att jurygrupperna inte längre röstar i semifinalerna. Det enda undantag som görs då juryer används är för eventuella deltagarländer som av något skäl inte kan avlämna ett validerat telefonresultat. Däremot används delad jury- och tittarröstning i finalen, på samma sätt som det varit sedan Eurovision 2016. Utöver detta införs också en så kallad "Rest of the World"-tittargrupp som innebär att personer som inte befinner sig i någon av tävlingsländerna får rösta på bidragen via en onlineröstning. Denna omröstning finns med i bägge semifinalerna och i finalen vilket gör att tittarna i finalen får en något större procentandel i makten att avgöra slutresultatet. Den nya maktfördelningen blir 50,6 procent för tittarna och 49,3 procent för juryerna.[28]
Skiljeröstning
Om två eller fler bidrag, oavsett slutplacering, får samma totalpoäng genomförs en skiljeomröstning enligt en viss modell. Sedan 2003 har regeln gällt att EBU i första hand ska räkna hur många poänggivande länder de aktuella bidragen haft och i andra hand antalet poängvalörer med start från 12 poäng. Om bidragen har fått lika många/få 12-poängare fortsätter omräkningen till dess någon har fått fler av viss valör. Om det även efter detta är helt lika i poängen mellan flera bidrag är det låten som startat tidigast i startordningen som placerar sig högst, vilket bland annat blir tydligast i de fall två eller fler bidrag hamnar på delad sistaplats med samma totalpoäng.[29][30][31] Från 2016 har även bidrag som fått samma totalsumma räknats efter hur tittarröstningen placerat bidragen, där den av dessa bidrag som fått högst summa från tittarna placerar sig överst.
Modellen med skiljeröstning infördes första gången år 1970 efter att juryröstningen i finalen 1969 hade slutat med att fyra länder hamnat på delad förstaplats. I och med att tävlingen vid den tiden saknade skiljeregler beslöt EBU att låta samtliga fyra länder dela på segern varpå man fick ta till lottningsmetoden för att utse värdnation till den kommande upplagan. Några länders TV-bolag, däribland Sveriges Radio-TV (nuvarande Sveriges Television) i Sverige, kritiserade beslutet och bojkottade även tävlingen 1970. Den skiljeregel som infördes sade då att bara ett land per år kan vinna och ifall fler än två länder skulle hamna på samma totalsumma på förstaplatsen skulle en ny omröstning genomföras mellan dessa bidrag för att kora en vinnare.[32][33] År 1989 förfinades regeln till att EBU istället skulle räkna hur många poängvalörer bidragen fått och den som fått flest av högst valör skulle vinna.[33][34][35]
Historiskt sett har skiljeregeln bara behövt användas en gång sedan sitt införande. Det var i finalen 1991 då Sverige och Frankrike hamnade på delad förstaplats. Vid det tillfället korades Sverige till vinnare då Sverige fick fler 10-poängare än Frankrike, men hade regler som infördes 2003 gällt vid den tiden hade segern istället gått till Frankrike (i och med att Frankrike hade fått poäng från ett land mer än Sverige).
För att Eurovision Song Contest ska kunna hållas behöver varje deltagarland betala en avgift, vilket är utöver det som värdnationen själv budgeterar och får in från EBU. Trots detta krävs det att vissa länder lägger mer pengar på tävlingen för att arrangörslandet inte ska bli lidande av för höga kostnader. För att hålla tävlingen vid liv var man därför tvungen att erbjuda fyra (senare fem) länder direktkvalificeringsplatser i varje års final med haken att de ska betala mer än de andra länderna som är med och tävlar. Detta kom på EBU:s bord under år 1996 då Tyskland, som fram till 1990-talet brukade lägga mer pengar i tävlingen än de andra länderna, missade att kvalificera sig till finalen det året. Därför beslöt EBU att låta Tyskland (ARD/NDR), tillsammans med public servicebolagenFrance Télévisions i Frankrike, RTVE i Spanien och BBC i Storbritannien få bli en del av den gruppen, kallad ”The Big Four”, från och med tävlingen år 1999, med anledning av just de fyra har råd att betala större delen av tävlingens kostnader. Sedan år 2011 heter gruppen "The Big Five" då Italien gjorde comeback i tävlingen igen och att EBU beslöt att även deras nationella TV-bolag Rai kunde vara med och bidra ekonomiskt stort till tävlingen.[36]
Om ett "Big Five"-land vinner en Eurovisionfinal är det endast de fem länderna som blir direktkvalificerade till det kommande årets final. Detta skedde bland annat efter Tysklands seger 2010 (till 2011 års tävling) samt vid Italiens seger 2021 (till 2022 års tävling).[17]
Länder som deltagit minst en gång fram till och med 2021, markerade med grön färg. Gula länder har rätt att deltaga, men har hittills inte gjort det. Röda länder har tagit fram bidrag till tävlingen, men sedan dragit sig ur.
Sedan starten 1956 har antalet deltagande länder ökat från sju till 51. Den stora förändringen skedde i början och mitten av 1990-talet då många länder som varit under en stat blivit fria och velat tävla. Eftersom Eurovision inte är någon geografisk Europatävling kan länder som geografiskt ligger i Nordafrika eller Centralasien delta, vilket också har skett. Marocko är dock det hittills enda landet i Afrika som deltagit, vilket skedde år 1980. Australien bjöds år 2015 in som en gästnation då tävlingen fyllde 60 år och har sedan blivit inbjuden att delta alla år därefter. Andra länder som är helt/delvis utanför det geografiska Europa kan nämnas Armenien, Azerbajdzjan, Cypern, Georgien, Israel och Turkiet.
Ett streck (–) innebär att landet inte var medlem av EBU och kunde inte delta. För det längre strecket, se notering a.
En tom ruta innebär att landet inte deltog i finalen.
^Sedan 2019 har republiken Makedonien officiellt bytt namn till Nordmakedonien. Från debuten 1996 till och med 2018 då landet deltog i Eurovision Song Contest tävlade de alltid med beteckningen F.Y.R. framför landsnamnet, vilket på svenska kan översättas till den forna jugoslaviska republiken Makedonien.
^ [abcd] År 1969 hanterade reglerna inte lika antal poäng, därför delade 4 länder på segern detta året.
^Tyskland innefattar även Västtyskland under perioden 1956–1990.
^I Eurovisionens barndom fanns inga regler gällande att fjolårets vinnarland blir värdnation året därpå. Därför hölls tävlingen i Tyskland och inte i Schweiz trots att den sistnämnda vann 1956 års Eurovision.
^Efter att fyra länder vunnit året före (eftersom det inte fanns någon regel mot det då) valde ett flertal länder, däribland Sverige, att avstå tävlan 1970.
^Eftersom Monaco varken hade plats eller råd att arrangera efter sin vinst år 1971 överläts arrangörskapet på Storbritannien 1972.
^Varken Luxemburg (som vunnit 1973 års tävling) eller Spanien (som blev tvåa i samma upplaga) hade råd att arrangera år 1974, varför frågan gick till Storbritannien som accepterade erbjudandet. Det är dock den senaste gången som Storbritannien stått värd för Eurovisionen utan att ha vunnit året innan.
^Efter förfrågan från EBU fick Nederländerna ta hand om arrangemanget 1980. Detta då Israel, som vunnit 1979, inte hade råd att arrangera ett andra år på raken. Israel deltog inte heller, men det berodde på att finalen ägde rum på en minnesdag.
^Sandra Kim var bara 13 år gammal vid sin seger 1986. Sedan 1990 har EBU höjt den lägsta åldersgränsen till 16 år, och så länge som den inte sänks kommer Sandra Kim att förbli tävlingens yngsta vinnare.
^1986 års Eurovision markerar det senaste året då fjolårets sistaplacerade land vann upplagan året därpå. Belgien, som vann 1986, hade nämligen kommit på sista plats i finalen 1985.
^I och med Johnny Logans vinst år 1987 blev han den första (och hittills enda) artisten som vunnit Eurovision Song Contest två gånger. Han kom även att vinna en tredje gång (1992) men då som låtskrivare för Linda Martin.
^År 1991 fick Sverige och Frankrike lika många poäng, varpå regeln om att endast ett land kan vinna togs till. Då Sverige fått flest tiopoängare (båda länderna hade lika många tolvor) vann Sverige Eurovision det året. Hade regler som antogs 2003 gällt hade Frankrike vunnit eftersom de fick poäng från fler länder än Sverige.
^Inför finalen år 1996 hölls först en kvalificeringsomgång för de länder som velat vara med i tävlingen. Alla länder utom värdlandet, det året Norge, var tvungna att kvalificera sig den vägen. En liknande sak skedde även 1993, fast för ett antal östeuropeiska länder som ville debutera det året.
^1997 fick fem länder pröva på att använda sig av telefonröstning som slutresultat. Då detta visat sig positivt blev det sedan standard att åren efter ha telefonröstning (dock i vissa fall i kombination med juryröstning).
^År 2004 infördes en semifinal så att många fler länder kan medverka i tävlingen. Detta för att man ska slippa använda sig av metoden att de sämst placerade länderna i finalen året innan måste avstå tävlan året därpå.
^År 2008 infördes två semifinaler i tävlingen, vilket innebär att alla länder (utom värdlandet och "The Big Five") är tvingade att kvalificera sig genom minst en av två semifinaler innan finalen hålls. Det var för övrigt också första gången som 43 länder deltog i tävlingen, vilket det hittills högsta deltagandet någonsin.
^Alexander Rybak innehade poängrekordet i tävlingen efter sin seger i Eurovision Song Contest 2009. Rekordet stod sig fram till 2016 års tävling då EBU gjorde om omräkningen mellan jury- och tittarpoängen till att varje lands jurygrupp och TV-titttare delar tillsammans ut 116 poäng istället för 58 poäng, dvs. dubbel uppsättning av 12, 10, 8 och 7-1 poäng. I och med att dubbelt så många poäng delas ut ökar också möjligheterna att kunna komma upp i högre totalpoäng.
^I maj 2020 stod det klart att Rotterdam skulle få arrangera Eurovision Song Contest 2021 eftersom 2020 års tävling ställdes in.[39]
^På grund av coronavirusutbrottet valde EBU ihop med arrangörsbolagen AVROTROS, NOS och NPO att ställa in 2020 års Eurovision Song Contest. Den 16 maj 2020 sändes Eurovision: Europe Shine a Light som var ett direktsänt program från Hilversum, Nederländerna där alla bidrag som skulle ha tävlat hyllades och tidigare Eurovision-deltagare bjöds in för att uppträda med kända bidrag från runt om i Europa. Programledarna var desamma som skulle ha programlett Eurovision Song Contest 2020.[40] I Sverige valde Sveriges Television (SVT) att sända en egen tävling vid namn Eurovision: Sveriges 12:a för att ta reda på vilket land som var Sveriges favorit.
^I juni 2022 gick EBU ut med uppgifter om att Ukraina inte kommer att få arrangera Eurovision 2023. Samtal inleddes istället med Storbritannien, vilket är i och med att de kom på andra plats i finalen i Eurovision 2022.[20] Cirka en månad efter beslutet hade meddelats gick EBU ut med uppgifter om att BBC hade accepterat inbjudan om att ta över värdskapet för 2023 års tävling.[21]
Statistik
Vinster
Karta över Eurovisionsvinnande länder. Mörklila: 7 vinster, Lila: 6, Mörkblå: 5, Turkos: 4, Grön: 3, Ljusgrön: 2 och Gul: 1 vinst. Mörkgrå visar länder som deltagit, men ej vunnit, och ljusgrå visar länder som aldrig deltagit. Tyskland vann som Västtyskland 1982 och det nu icke existerande landet Jugoslavien vann 1989.
Av de 51 länder som ställt upp i tävlingen sedan starten 1956 har lite drygt hälften, eller 27 länder för att vara exakt, tagit hem segern minst en gång. Nedan redovisas de länder som har fått flest vinster genom tiderna, listade i första hand efter antalet vinster och i andra hand efter senaste vinst.
Det kan vara värt att notera att länder som Jugoslavien och Serbien och Montenegro inte längre existerar som ett land utan som flera stater som blivit självständiga.
Nedan redovisas de länder som har fått flest andra- och tredjeplatser genom tiderna, listade i första hand efter antalet andra/tredjeplats och i andra hand efter senaste placering.
Notera att tabellen inte redovisar länder som tävlade år 1956 (då alla blev oplacerade utom vinnaren), 1969 (då fyra länder vann och ingen mer än dessa fyra korades på pallplatserna) och 2020 (då tävlingen ställdes in på grund av Coronaviruspandemin).
Andraplatser i finaler 1957–1968, 1970–2019, 2021–
Sedan 1957 har sammanlagt 23 länder kommit minst en gång på sistaplats i Eurovisionfinaler och 19 länder i semifinaler, detta räknat fram till 2022 års final. Tabellen nedan listar dessa länder i första hand efter antalet sistaplatser och i andra hand efter senaste sistaplats. Notera att tabellen inte tar upp några sistaplatser i 1956 års tävling och detta till följd av att endast vinnaren presenterades i den upplagan medan övriga tävlingsländer fick dela på andraplatsen.
Sistaplatser i finaler 1957–2019, 2021– (* Med noll poäng)
Nedan redovisas länder som hittills aldrig har vunnit en Eurovision Song Contest i ordning efter hur länge de har väntat på seger sedan sin tävlingsdebut. Antalet år räknas utifrån debutår i tävlingen till nutid och dessa siffror tar ingen hänsyn till eventuella år landet ej har deltagit. Tabellen är uppdaterad i maj 2022 och gäller fram till 2022 års tävling.
Notera att länder markerade med en stjärna (*) tävlade som en del av Jugoslavien fram tills den statsbildningen upplöstes i början av 1990-talet.
^Marocko har bara deltagit en gång i Eurovision, nämligen år 1980.
^Bosnien och Hercegovina deltog aktivt i tävlingen fram till 2012 och har därefter bara medverkat en gång (2016).
^Slovakien deltog bara enstaka gånger under 1990-talet och gjorde sedan ett längre uppehåll i tävlingen fram till 2009. Efter 2012 har landet inte deltagit alls i Eurovision-sammanhanget.
^Andorra har inte aktivt medverkat i Eurovision sedan 2010.
^Belarus nationella TV-bolag BTRC är sedan den 1 juli 2021 avstängda från att tävla i Eurovision Song Contest. Då avstängningen är satt på tre år kan Belarus tidigast börja tävla igen från och med år 2025.[42]
Deltagande i tävlingen
Nedan listas länder som har deltagit flest gånger i tävlingen, länder som gjort längst uppehåll i tävlingen, länder som har tävlat flest finaler i rad samt länder som har flest gånger ej kvalificerat sig till finalen i rad.
Deltagit flest gånger
Här följer de länder som sedan tävlingen började år 1956 har tävlat flest gånger. Tabellen är senast uppdaterad i maj 2022 och gäller tävlande fram till 2022 års upplaga.
Här följer de längsta uppehållen som gjorts mellan deltagande i tävlingen. Uppehållen kan ha gjorts när som helst mellan åren 1956 och 2019. Tabellen är senast uppdaterad i maj 2022, och räknar även in de länder som inte anmälde sig till den sedermera inställda upplagan av tävlingen år 2020.
Här listas de länder som har tävlat flest gånger i finaler, räknat i antalet finaler de tävlat i rad. En sådan svit avbryts när ett land antingen valt att hoppa av ett år, inte fått delta ett år eller inte kvalificerat sig till en final, med undantag för år 2020 då ingen final hölls. Sviten kan ha skett närsomhelst mellan åren 1956 och 2021. Tabellen är senast uppdaterad i maj 2022 och gäller finaler fram till 2022 års tävling.
Flest finaler räknat i rad utan avbrott fram till idag
Här listas de länder som har tävlat i flest finaler i rad utan avbrott fram till finalen 2022, med andra ord de längsta pågående sviterna. Sviten bryts så fort ett land ej kvalificerar sig vidare till finalen eller väljer/tvingas att lämna tävlingen. Tabellen är senast uppdaterad i maj 2022 men den innefattar inte år 2020 då ingen final hölls.
Flest gånger ej kvalificerat sig till finalen räknat i rad
Här listas de längsta sviterna som länder har misslyckats att kvalificera sig till finalen, räknat i antalet gånger de tävlande länderna misslyckats att kvalificera sig i rad. En sådan svit avbryts när ett land antingen valt att hoppa av ett år och/eller kvalificerat sig till en final. Sviten kan ha skett närsomhelst mellan åren 2004 och 2021. Tabellen är senast uppdaterad i maj 2022 och gäller fram till 2022 års tävling. Den inkluderar inte år 2020 då ingen tävling hölls.
Nedan är en översikt gällande startnumren i semifinalerna som har haft flest respektive minst finalkvalificeringar. Tabellen gäller från 2008 och framåt (dock inte år 2020 som blev en inställd upplaga) då systemet med två semifinaler används.
Årtalen för varje startnummer representerar år då ett bidrag med det aktuella startnumret röstades vidare till final. Fetmarkerade årtal indikerar att bidraget även vann sin semifinal.
^Startnummer 16 i den andra semifinalen har förekommit i alla upplagor sedan 2008, med undantag för 2014 års tävling.
^Startnummer 17 i den andra semifinalen har förekommit i alla upplagor sedan 2008, med undantag för 2014 och 2023 års tävling.
^Startnummer 18 i den andra semifinalen förekom inte i upplagorna åren 2010, 2013–2015, 2021 och 2023.
^Startnummer 19 i den andra semifinalen har endast förekommit i upplagorna som sändes åren 2008, 2009 och 2011.
Finaler (1956–2019, 2021–nutid)
Nedan är en översikt av vilka startnummer som vinnarlåtarna har haft i Eurovision Song Contests finaler sedan 1956 (dock inte inställda 2020-upplagan). Låtarna omnämns här i vilket årtal de vann Eurovision Song Contest. Fetmarkerade årtal indikerar att vinnarlåten tävlade som sista bidrag i sitt års finalstartfält.
^Sedan Eurovision Song Contest 1986 har finalerna alltid haft minst 20 bidrag, även om 20 finalbidrag även förekom i upplagorna åren 1978, 1981 och 1983.
^Sedan Eurovision Song Contest 2002 har finalerna alltid haft minst 24 bidrag, även om 24 finalbidrag också förekom i upplagorna åren 1993, 1994, 1997, 1998 och 2000.
^Sedan Eurovision Song Contest 2008 har finalerna alltid haft minst 25 bidrag, även om 25 finalbidrag också förekom i upplagorna åren 1993, 1994, 1997, 1998 och 2003.
^27 finalbidrag har endast förekommit i 2015 års Eurovision Song Contest, vilket berodde på att EBU bjöd in Australien till tävlingen. Den gången slapp landet att kvala via semifinalerna varför sju länder fick fribiljetter till finalen (Australien, direktkvalificerade Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland samt dåvarande värdnationen Österrike).
Poängsummor
Högsta totalpoängen
Nedan listas de länder som fått högst totalpoäng i finalerna 1956–2022 och semifinalerna 2004–2022. Tabellerna är senast uppdaterade i maj 2022. Siffrorna gäller ej år 2020 då tävlingen var inställd.
I och med att Eurovision Song Contest har sänts sedan 1950-talet har förutsättningarna och antalet deltagarländer varierat kraftigt. För att göra en rättvis jämförelse av poängrekord har den delats in i olika epoker:
1957–1974: poängsystemet varierade från år till år med antalet deltagarländer som var mest 18 länder.
1975–2003: ett standardiserat poängsystem infördes och antalet deltagarländer varierade mellan 20 och 26 per år.
2004–2015: EBU införde semifinalsystemet som möjliggjorde att över 40 länder kunde delta per år. I och med det ökade poängsummorna jämfört med tidigare år.
2016–nutid: poängsystemet förändrades med att varje lands jury- och tittarröstning tillsammans delar ut 116 poäng istället för tidigare 58 poäng, vilka fördelas ut på dubbel uppsättning av 12, 10, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2 och 1 poäng. Eftersom dubbelt så mycket poäng delas ut har poängsummorna i såväl semifinaler som finaler ökat markant. Från och med Eurovision 2023 har en regeljustering gjorts där jurygrupperna inte längre röstar i semifinalerna med undantag för eventuella deltagarländer som inte kan lämna in ett validerat telefonresultat. EBU har också valt att införa en så kallad "Rest of the World"-grupp där tittare som inte befinner sig i någon av tävlingsländerna ges möjlighet att rösta som en extra tittargrupp i respektive program (semifinalerna och finalen).[28]
Listorna innehåller inte bara vinnarländer utan även övriga topplacerade länder. Länder som ej är vinnare har grå bakgrund (detta gäller även bidrag som ej blev vinnare i semifinalerna).
Observera att tabellen nedan inte bara innehåller vinnande länder. Länderna listas i första hand efter antalet totaltolvor och i andra hand efter senaste notering.
Länder markerade med * tävlade innan 2016, då antalet 12-poängare räknades i kombinerat läge mellan jury- och tittarrösterna istället för nuvarande adderat läge.
Storbritannien har fått totalt 16 andraplaceringar, vilket är ett rekord. Den senaste fick de i finalen i 2022 års tävling.
Storbritannien innehar även rekordet i antalet Eurovision-värdskap utan att ha vunnit året innan. Det handlar om sammanlagt fem tillfällen som genomfördes åren 1960, 1963, 1972, 1974 och 2023.[21]
Sedan nuvarande poängsystemet (1–8, 10 och 12 poäng) infördes har det totalt 16 gånger hänt att ett eller flera länder inte fått några poäng alls under en omröstning. Första gången var för Norge1978 och senaste gången för Storbritannien2021. Den sistnämnde blev för övrigt det första landet sedan 2016 som inte fick några poäng från vare sig jurygrupperna eller TV-tittarna.
Mellan åren 2002 och 2008 vann varje år ett land som aldrig tidigare hade vunnit Eurovision förut (Estland, Lettland, Turkiet, Ukraina, Grekland, Finland, Serbien och Ryssland). Någon sådan lång svit har aldrig tidigare förekommit, även om det genom historien har förekommit kortare sviter upp till tre år i rad med att tidigare icke-vinnande nationer har fått sin första vinst.
Grekland var det enda landet som mellan åren 2004 och 2011 konsekvent lyckades placera sig inom de tio första placeringarna i finaler. Azerbajdzjan hamnade på andra plats i denna svit, då de mellan åren 2008 och 2013 lyckades uppnå samma sak som Grekland. Bägge sviterna är dock numera brutna.
Sedan det permanenta semifinalinförandet 2004 är Ukraina det enda deltagarland som aldrig har missat finalkvalificering de år som landet har behövt kvala i tävlingen via semifinal till final. Övriga deltagarländer, ej inräknat länderna som tillhör "The Big Five" (vilka sedan år 2000 alltid är direktkvalificerade till nästkommande final oavsett placering året innan), har samtliga missat en eller flera finalplatser sedan 2004. Däremot är det inget land som har kvalificerat sig alla år i rad, utan kvalificeringarna har skett vid olika tillfällen (räknat sedan 2004).
Mest framgångsrika debutanter är Schweiz, som vann på premiäråret 1956 (som dessutom var på hemmaplan) och Serbien, som vann 2007. Serbien hade tidigare deltagit som Jugoslavien och Serbien-Montenegro, men debuterade under egen flagg 2007.
Portugal fick vänta hela 53 år på sin första seger, räknat sedan landets debut i Eurovision 1964. Av de länder som ännu inte vunnit är Malta det land som väntat längst, som debuterade 1971, följt av Cypern (debut 1981) och Island (debut 1986).
När Luxemburg vann år 1973 vann de med den hittills största procentmängden av totala maxpoängen (80,6%). Landet fick totalt 129 av 160 poäng (en differens på 31 poäng).
I Eurovisionfinalen 2022 fick Ukraina ihop 439 poäng av tittarnas poäng, vilket var endast 29 poäng från den maxpoäng tittarna kunde dela ut tillsammans i den finalen. Maxpoängen innebär att alla länder delar ut sin 12-poängare till samma bidrag, även om det aktuella landet inte kan rösta på sitt eget bidrag. I Ukrainas fall fick gruppen Kalush ihop sammanlagt 28 stycken 12-poängare från TV-tittarna, och tillsammans med jurygrupperna blev det totalt 33 stycken 12-poängare, vilket är nytt rekord.
Österrike (2015) och Portugal (2018) är de länder som har kommit på sistaplats som arrangörsland och regerande mästarland.
Danmark, Frankrike, Irland och Storbritannien är de länder som har vunnit tävlingen mer än en gång i ett och samma arrangörsland (dock vann Danmark och Irland i olika städer).
Finland var tidigare unikt då man innehade medlemskap i både EBU och den tidigare östeuropeiska motsvarigheten OIRT, och är således det enda landet som deltagit i ESC och samtidigt varit OIRT-medlem. Tilläggas ska även att Finland mellan 1977 och 1980 tävlade i både ESC och den östeuropeiska motsvarigheten Intervision Song Contest, som de dessutom vann 1980.
Kristian Kostov, som representerade Bulgarien i 2017 års tävling, blev den första artist född på århundradet 2000-talet att tävla i Eurovision Song Contest.
Nio gånger har artister födda utanför det geografiska Europa vunnit:
Sedan millennieskiftet har tävlingen, förutom att utvecklas själv mot att bli större, även utvecklats åt andra håll och gjort spin-offer på programmets upplägg. Man har exempelvis gjort en juniorvariant (Junior Eurovision Song Contest) som sänts årligen sedan 2003, en dansvariant (Eurovision Dance Contest) som sändes mellan 2007 och 2010. Under våren 2022 sändes den första säsongen av American Song Contest som är en variant där de 50 delstaterna i USA inklusive fem amerikanska territorier och huvudstaden Washington, D.C. tävlar mot varandra på ett liknande sätt som i Eurovision Song Contest.[43][44] Under 2023 är det även planerat för ett liknande koncept som i USA fast för Kanada där tio kanadensiska provinser och tre kanadensiska territorier ska medverka. Programmet har arbetsnamnet Eurovision Canada.[45][46]
Den 17, 19 och 21 december hölls Türkvizyon 2013 i Eskişehir, Turkiet. Det blev den första upplagan av den ESC-liknande tävlingen som hålls för asiatiska, syd- och östeuropeiska regioner. Tävlingen har även arrangerats ett antal år därefter.
Det finns även planer på en trolig kommande östasiatisk ESC-version (Our Sound) och en arabisk version (Arab World Song Contest).
Under åren 1977–1980 gjordes även en östeuropeisk ESC-liknande tävling kallad Intervision Song Contest som sändes från Sopot i Polen.
Sedan år 2005 sänds även World Oriental Music Festival där länder från både Europa och Asien deltar [källa behövs]. EBU har också försökt göra en amerikansk spin-off, då under namnet World Vision: An American Anthem, men det har legat på is med anledning av ointresse från det amerikanska hållet. År 2005, då Eurovisionen fyllde 50 år, hölls en jubileumsgala kallad Congratulations som korade den dittills bästa Eurovision Song Contest-låten. Det blev svenska Waterloo från 1974 med Abba.
Fans till Eurovision Song Contest har bildat en fan club vid namn OGAE International.[47]
1 Med aktiva deltagare menas länder som kommer att deltaga i kommande upplagan av Eurovision Song Contest. Vissa av dem kan ha/har deltagit i föregående års upplagor. 2 Med inaktiva deltagare menas länder som har tävlat i minst en Eurovision Song Contest men som ej kommer att deltaga i den kommande upplagan av ESC.
.png)
.svg){kind=small}
Wikimedia Commons har media som rör