Året därpå reste han till Göttingen för att åhöra von Haller, med vilken han knöt förtrolig vänskap, samt sedan till flera andra ställen i Tyskland och kom hem 1756. Han blev nu en av dem som bidrog att utbilda den dittills i Lund mycket försummade läkarvetenskapen, och utförde vid detta universitet en livsgärning, som delvis svarade mot den hans bror professor Nils Rosén von Rosenstein utförde för Uppsala.
Själv var Rosenblad ofantligt anlitad även som praktiker och utmärkte sig jämväl vid flera tillfällen som skicklig veterinär. I 36 år (från 1760) var han också intendent vid Ramlösa hälsobrunn. Där var han den förste som verkligen drev brunnen om en klinik, där han förde noggranna journaler över patienterna och följde upp deras resultat även då de lämnat brunnen. Han var också en generös läkare som undersökte de sämst ställda utan krav på betalning och till och med kunde betala deras medicin ur egen ficka.
Som professor utgav han 36 disputationer, Observationes botanicæ (1749), ett par häften om boskapssjuka m. m. Av hans avhandlingar översattes några till tyska och engelska. 1768 var han en av dem som låg bakom Lunds lasaretts grundande.
