Dispaschör (franska dispacheur) är en av regeringen förordnad person som upprättar dispascher (haveriutredningar)^[1] och fungerar som skiljedomare vid tvister om sjöförsäkringsavtal. För att kunna bli utsedd till dispaschör skall personen i fråga vara lagfaren, det vill säga ha avlagt juristexamen och ha domarkompetens.^[2]

I svenskan har ordet förekommit sedan 1750.^[3] I Sverige har dispaschörer funnits i Stockholm, Göteborg, Malmö och Härnösand. Efter 1972 är för hela landet endast en person förordnad med säte i Göteborg och med titeln "Sveriges dispaschör".

Dispasch är en utredning om så kallat gemensamt haveri, där kostnaderna för skador som uppkommit ska fördelas mellan fartygsägare, lastägare och befraktare men i praktiken mellan dessas försäkringsgivare. Regelverket för detta är internationellt men har kritiserats som efter moderna förhållanden onödigt komplicerat.^[4] I många länder, bland annat i Skandinavien, har dispaschörer statligt förordnande, medan bland andra Storbritannien och USA saknar lagstiftning om deras verksamhet. Den kontrolleras där i stället av privata branschorganisationer.^[5]

• Johan Didrich Öhlisch (1813–1814)
• Johan Carl Öhlisch (1817–1849)
• H.G. Wessberg (1849–1858)
• Theodor Berger (1858–1888)
• Leonard Nyman (1889–1904)
• Conrad M. Pineus (1904–1935)
• Kaj Pineus (1935–1980)
• Jan Sandström (1980–1998)
• Svante O. Johansson (1998–2011)
• Magnus Widebeck (2012–2023)^[6]
• Paula Bäckdén (23 december 2023–22 december 2029)^[7]

• Charles Hoffman (1752–1796)
• Lucas von Breda (1752–1796)
• Carl Cassel (1799–1834)
• Eric Flygarson (1835–1854)
• J.A. Nordwall (1854–1867)
• Wilhelm d'Aubigné (1867–1883)
• Carl Johan Jonsson (1883–1907)
• Per Hasselrot (1907–1944)
• Gösta Hasselrot (1944–1972)

• Arvid Törnblom (1894–1924)

• Per Emanuel Huss (1878–1913)

• Sveriges dispaschör.
• Norstedts uppslagsbok 1948.

• Nationalencyklopedins ordbok. Bd 1, [A-Hz]. Höganäs: Bra böcker. 1995. Libris 2098814. ISBN 9170249539  s. 292.