PROFILPELAJAR.COM

Världsarv
	Dakiska fästningar i Orăştiebergen
	Sarmisegetuza
Geografiskt läge
Koordinater	45°37′23″N 23°18′43″Ö / 45.62306°N 23.31194°Ö
Land	Rumänien
Region*	Europa och Nordamerika
Data
Typ	Kulturarv
Kriterier	ii, iii, iv
Referens	906
Historik
Världsarv sedan	1999 (23:e mötet)
	; Orăștie-bergen .
	* Enligt Unescos indelning.

Dakiska fästningar i Orăștiebergen är ett, sedan 1999, världsarv som omfattar sex dakiska fästningar i nuvarande Rumänien som byggdes under första århundradet f.Kr och första århundradet e.Kr som skydd mot romerska erövringar.

Deras omfattande och välbevarade lämningar ger en bild över en livskraftig och innovativ forntida civilisation. Idag letar ibland skattjägare i området, då Rumänien saknar lagstiftning på detta område.

De sex fästningarna, som en gång utgjorde Decebalus försvarssystem, är:

Sarmizegetusa Regia inklusive Fețele Albe
Costești-Cetățuie
Costești-Blidaru
Piatra Roșie
Bănița
Căpâlna

Sarmizegetusa Regia

Staden Sarmizegetusa Regia var Dakiska rikets huvudstad och en stark fästning, som troligen uppfördes i mitten av första århundradet f.Kr. Den består av yttre murar och befästningar, ett heligt område och ett bosättningsområde främst avsett för adeln och deras tjänare. Den låg på toppen av en 1200 meter hög höjd med utmärkt sikt över landet omkring. Det heliga området låg på stadens östra sida, med ett framträdande torg och cirkulära helgedomar. Det fanns två bosättningsområden, ett på östra sidan och ett större på den västra sidan. Utöver detta fanns två bostadshus som inkluderade verkstäder, förvaringshus och områden för bearbetning av jordbruksprodukter. Anmärkningsvärt för tiden är ett distributionssystem för dricksvatten som använde keramikrör.^[1]

Fețele Albe

Fețele Albe är en dakisk bosättning på södra sluttningen av Muncelului, en höjd norr om Sarmizegetusa Regia, skild från denna av en brant sluttning. Utöver ett antal murar och de härrörande terrasserna, hade platsen en helgedom med cirkulära stenpelare på den tredje terrassen.^[2] Bosättningen förstördes under första dakiska kriget och återuppbyggdes, för att slutligen brännas ned av Trajanus armé under andra dakiska kriget år 106.^[2]^[3] Romarna byggde därefter en militärläger (castrum) på platsen.^[2]

Piatra Roșie

Piatra Roșie, vilket betyder Röd sten, var ett dakiskt fort på en höjd, två dagars vandring västerut från Costești-Cetățuie, vid Luncani i Boșorod kommun. Anläggningen uppfördes i två faser. I första fasen byggdes ett långt (102 m) rektangulärt huvudcitadell på höjden^[4] med vakttorn på varje sida och två mer perifera vakttorn. Senare omslöts det större området innanför vakttornen med murar.^[5] Det verkar som att höjdens topp planades ut för att skapa en lämplig yta.^[6]

Bildgalleri

Costești
Blidaru
Blidaru
Helgedomar vid Sarmizegetusa Regia
Helgedomar i andesit, Sarmizegetusa Regia
Stor sandstenshelgedom, Sarmizegetusa Regia
Liten sandstenshelgedom, Sarmizegetusa Regia
Solskiva, Sarmizegetusa Regia
Murus dacicus, Sarmizegetusa Regia
Stenlagd dakisk väg, 'Sarmizegetusa Regia

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, [Dacian Fortresses of the Orăștie Mountains tidigare version].

^ Mallows, Lucy (2008) Transylvania Bradt Travel Guides, Chalfont St. Peter, Bucks, United Kingdom, sid 219, ISBN 978-1-84162-230-9
^ [a b c] MacKendrick, Paul Lachlan (1975) The Dacian Stones Speak University of North Carolina Press, Chapel Hill, North Carolina, ss. 60–61, ISBN 0-8078-1226-9
^ Daicoviciu, Hadrian and Glodariu, Ioan (1969) "Consideratii asupra cronologiei asezarii dacice de la Fetele Albe" Acta Musei Napocensis 6: ss. 465–473, in Romanian
^ Aerial photograph shows hill at Luncani. Oltean, Ioana Adina (2007) Dacia: landscape, colonisation and romanisation Psychology Press, London, sid 81, ISBN 0-415-41252-8
^ MacKendrick, Paul Lachlan (1975) The Dacian Stones Speak University of North Carolina Press, Chapel Hill, North Carolina, ss. 58–60, ISBN 0-8078-1226-9
^ Oltean, Ioana Adina (2007) Dacia: landscape, colonisation and romanisation Psychology Press, London, page 95, ISBN 0-415-41252-8