Magnus Eriksson, som var kungen över både Sverige och Norge, skulle dela sin tid mellan länderna och residerade därför växelvis på Lindholmen och på Bohus fästning, som då låg i Norge. Lindholmen nämns inte i källorna efter år 1339. Personalunionen upplöstes år 1343.[2]
Drottning Blanka fick "Lindholmens slott, Lödöse med tillhörande fögderi samt Vermland och Dal" som morgongåva vid sin förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos, och kring 1875 fanns endast mindre murverk kvar, vilka försvann då Lindholmens varv på platsen uppförde personalbostäder.[3]
Kanalen kring holmen hette Kvillen, vilket inte ska förväxlas med den strax öster därom liggande Kvillebäcken. Sannegårdshamnen är en kvarvarande del av kanalen.[4] Kanalen fanns kvar fram till åtminstone 1864, helt eller delvis.[5]
^Historia kring Göteborg, red. Hans Andersson. Bidrag av professor Carl-Axel Moberg, professor Curt Weibull, docent Henrik Sandblad, docent Gunnar Olsson, professor Artur Attman, fil. Lic Anne-Marie Fällström och fil. mag Anne-Marie Hansson, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1967, s. 91f
^Medeltida borgar. D. 1, Ointagliga, belägrade och attackerade. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag. 2011. sid. 81–82. Libris12452112. ISBN 9789186837006
^Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag - staden i söder, öster och norr, [Tredje delen], C R A Fredberg (1922). Faksimil med omfattande kommentarer och tillägg av Sven Schånberg, Arvid Flygare, Bertil Nyberg. Walter Ekstrands Bokförlag 1977 ISBN 91-7408-015-6, s. 982