Blankvers är ett klassiskt jambisktversmått, en form av icke-rimmad pentameter[1]. Utöver fem jamber förekommer ofta att rader kompletteras med en extra (men obetonad) stavelse i slutet.[2]
Det första kända eposet på blankvers är Henry Howards engelska översättning av Aeneiden från 1562[1]. Formatet är mest känt från Shakespeares diktning, från Marlowes pjäser och från Det förlorade paradiset av John Milton. Det är en utveckling av andra format, främst verso sciolto och vers commun.[3] I England har man sedan Shakespeares dagar främst använt blankvers som dramatiskt versmått. En orsak är att engelskan är rik på ord och vändningar med jambisk grundbetoning, och Shakespeares många blankverstexter bidrar förmodligen till populariteten.
På svenska har poeten Göran Palm excellerat i versmåttet i fyra reportageböcker om Sverige och samtiden, Sverige, en vintersaga i fyra delar, utkomna mellan 1984 och 2005. I andra delen förklarar han utförligt versmåttets funktion och historia med talrika exempel.