Beaufort (arabiska: قلعة الشقيف (Qala'at al-Shaqif), franska: Forteresse de Beaufort) är en borgruin och fornlämning i Libanon.[1] Borgen ligger i guvernementet Nabatiye, i den södra delen av landet, cirka 60 kilometer söder om huvudstaden Beirut[1], sydsydöst om byn Arnoun. Borgruinen ligger uppe på en hög klippa[1][2], med vid utsikt över omgivningarna. Öster om borgen stupar klippan brant ner, cirka 300 meter, ned mot floden Litani. Borgen var en korsfararborg under 1100-talet och byggdes upp för att försvara kungariket Jerusalem, även om en tidigare enklare befästning tros ha funnits på platsen.[3][4] Senare krig i modern tid, från 1600-talet och framåt, men också jordbävningar, gjorde borgen till en ruin.[3][5]
Närmaste större samhälle är Nabatieh, 7,5 kilometer nordväst om fornlämningen.
Historia
Karta som visar läget för borgen Beaufort i LibanonRitning över borgen från 1871–77.
Lite är känt om platsen för borgruinen före korsfararnas ankomst på 1100-talet, då man inte funnit samtida texter som omnämner den.[3] Men historiker tror att platsen med sitt strategiska läge var befäst i någon enklare form redan före korsfararnas ankomst.[6]Fulko av Jerusalem[5] erövrade den enklare befästningen 1139[3] (eller 1138)[5] från en lokal drusisk prins[5], och den större korsfararborgen byggdes upp, som en del i försvaret av kungariket Jerusalem.[4]
Efter slaget vid Hattin 1187, under perioden mellan andra och tredje korstågen, som var en betydande seger för Saladin, föll många av korsfararstaternas befästningar och städer för Saladin.[7] Beaufort, som då stod under befäl av Reginald av Sidon, var bland de korsfararborgar som motstod Saladin längst, till april 1190.[7][3] Reginald togs till fånga av Saladin 1189 och Saladin belägrade borgen[3][7], innan den 1190 överlämnades till honom mot Reginalds frisläppande.[8] Borgen lämnades tillbaka till korsfararna 1240[3] efter förhandling av Thibaut I av Navarra[7] med as-Salih Ismail[3], ayyubidisk sultan av Damaskus.[7] År 1260 sålde Julian av Sidon borgen till Tempelherreorden.[3] Några år senare, 1268, belägrades och togs borgen av mamelukerna och sultan Baibars.[3] Restaureringar och utbyggnad utfördes[3], och 1300-talet till 1500-talet blev en lugn period i borgens historia.[3]
På 1600-talet togs borgen av Fakhr-al-Din II, drusisk emir, och blev en del av hans befästningsnätverk, tills han besegrades av osmanerna, som förstörde delar av borgen. Fram till 1769 styrde olika feodala familjer området.[3] År 1782 belägrade paschaAhmad al-Jazzar, guvernör av Akko, borgen, intog den och förstörde befästningsverken.[3]
Efter 1920, då det franska mandatet för Syrien och Libanon trätt i kraft, fanns ett franskt intresse för de gamla korsfararborgarna, och dokumentation av platserna och restaurering påbörjades av myndigheterna.[3] Efter Libanons självständighet 1943 utfördes ytterligare omfattande restaureringar.[3]
I mitten av 1970-talet utbröt inbördeskriget i Libanon. Från 1976 till 1982 ockuperades borgruinen av PLO som använde denna befästa platsen som utgångspunkt för attacker mot norra Israel.[3] Under åren fram till 1980 var platsen föremål för många militära räder.[3] Borgruinen blev kraftigt skadad[3] vid slaget om Beaufort, den 6 juni 1982[3], och erövrades av Israel strax därefter, den 8 juni samma år.[3] Israeliska styrkor ockuperade borgruinen fram till år 2000[3], tills Israel drog tillbaka sina trupper från södra Libanon.[3]
Under 2010-talet har nya restaureringar påbörjats, men finansieringen har varit osäker, så restaurering går långsamt, och borgen öppnats för besök av allmänheten och turister.[9]
