Artur Adson
Artur Adson, 1917.
Född	3 februari 1889[1][2] Tartu
Död	5 januari 1977[1][2] (87 år) Stockholm[3]
Begravd	Skogskyrkogården
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland, Estland och Sverige
Utbildad vid	Tartu universitet
Sysselsättning	Poet, teaterkritiker, dramatiker, författare, journalist, censor
Maka	Marie Under (g. 1924–1977)
Utmärkelser
Vita stjärnans orden, fjärde klass
Redigera Wikidata

Artur Adson, född 3 februari 1889 i Tartu och död 5 januari 1977 i Stockholm, var en estnisk poet, dramatiker och teaterkritiker. Han tillhörde den estniska litterära gruppen Siuru och var gift med poeten Marie Under.^[4] Från 1944 och fram till sin död var han bosatt i Sverige. Artur Adson är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

• Själens eldar (Henge palango) 1917
• Den gamla lyktan (Vana laterna) 1919
• Rosenkransen (Roosikrants) 1920
• Pärlfloden (Pärlijõgi) 1931
• Versask (Värsivakk) 1959
• Fridbackens kantele (Rahumäe kannel) 1973

• Handkvarnen (Käsikivi) 1922
• Fyra kvarnar (Neli veskit) 1946
• Småstadsmusikanten (Väikelinna moosekant) 1946
• Siuru-boken (Siuru-raamat) 1949
• En svunnen värld (Kadunud maailm) 1954

• Sankt Tomasdagen (Toomapäev) 1928
• Fyra konungar (Neli kuningat) 1931
• Levande kapital (Elav kapital) 1934
• En duva flyger till havs (Üks tuvi lendab merele) 1937

• Kolk, Raimond. Artur Adsoni mälestades. Tulimuld 28 (1977), s. 16-18.
• Kronberg, Janika. Estland i Sverige: Från Forselius till Lena Lilleste. Estonian Literary Magazine, specialnummer för Bok & Bibliotek i Göteborg 2007.
• Ristikivi, Karl. Sänna trubaduuri maine matk on lõppend. Eesti Päevaleht (Stockholm) 15.1.1977.