Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2021-03) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Albrekt Björnen är huvudsakligen känd som grundare av markgrevskapet Brandenburg, den stat som långt senare blev kärnlandet i kungadömet Preussen och Tyska kejsardömet.
Biografi
Albrekt Björnens sigill. Inskriptionen lyder: Adelbertus D(e)i gr(ati)a marchio (in Brandenborch) (Adelbert av Guds nåde markgreve av Brandenburg).
Som ende son och arvinge till en rik familjebesittning i sachsiska Schwaben- och Nordthüringgau, i Altmark och i Wendland, hörde Albrekt till de mest ansedda sachsiska furstarna. Den 16 april 1120 deltog han i grundandet av Kaltenborns kloster. I samförstånd med hertigen av Sachsen, Lothar von Supplinburg, fortsatte Albrekt målmedvetet sin döde fars politik i de slaviska folkens länder: 1124 bemäktigade sig Albrekt Mark Lausitz (sachsiska Ostmark), vilket han året innan förlänats av hertig Lothar. Efter att Lothar 1125 uppstigit på tyska kungatronen åtföljde Albrekt denne på fälttåget mot Sobeslav I 1126, varunder kung Lothars styrkor led ett svårt nederlag i slaget vid Kulm den 18 februari 1126. 1127 förvärvade Albrekt landskapet Zauche av hevellerfurstenPribislav Henrik, och Zauche blev därefter den egentliga grundstenen i det blivande Markgrevskapet Brandenburg.
Under biskop Otto av Bambergs missionsresa 1128 fungerade Albrekt som markgreve av Nordmark, möjligen som ställföreträdare för sin svåger greve Heinrich von Stade. I december samma år avled greve Heinrich utan arvingar och Albrekt sökte utan framgång bli dennes efterträdare. Fejden med grevarna av Stade och Albrekts strävan efter den sachsiska hertigtiteln (fadern Otto "den rike" hade innehaft denna titel redan 1112) ledde till att Albrekt miste kung Lothars gunst. Lothar fråntog Albrekt Lausitz 1131. Under Rom-tåget 1133, då Lothar kröntes till kejsare, återställdes dock förtroendeförhållandet mellan de båda. Markgreve Konrad von Plötzke avled utan arvingar samma år, och som belöning för sina förtjänster i Italien erhöll Albrekt 1134 slutgiltigt av kung Lothar det sachsiska Nordmark. Där grundade Albrekt Stendal som sitt residens.
Albrekt hade nu uppnått ett av sina politiska mål; förlänandet av sachsiska Nordmark 1134 gjorde Albrekt till herre av hela Lutizenland från Lausitz ända till nedre Peene och Oder (1136). Ett flertal slaviska revolter slogs ned. Albrekt vann därtill Prignitz och främjade biskopOtto av Bambergs missionsarbete intill dennes död 1139. Kejsar Lothars död 1137 ingav Albrekt förhoppningar om hans andra politiska mål, den sachsiska hertigvärdigheten. Av detta blev dock intet − Sachsen tillföll istället Albrekts kusin, welfen Henrik den stolte, vilken var gift med kejsarens dotter och därtill redan var hertig av Bayern. 1138 kunde Albrekt jämte andra furstar förhindra valet av Henrik den stolte till tysk kung.
Albrekt anslöt sig till den nye kungen Konrad III, en staufer som 1138 överförde hertigdömet Sachsen till Albrekt. Glädjen över att ha nått detta politiska mål blev dock kortvarig. Den welfiska övermakten visade sig vara för stor - Albrekt avträdde sitt nyvunna hertigdöme 1141 till Henrik den stoltes son Henrik Lejonet, och efter att förlikning nåtts 1142 återvände Albrekt till sina förhärjade stamländer. Nordmark blev nu för en tid framöver centrum för hans politiska handlande.
Albrekts arvsavtal med den kristne slaviske fursten Pribislav-Henrik hade givit honom Brandenburg an der Havel med Zauche och Havelberg. Då Pribislav-Henrik avled 1150 och Albrekt skulle säkra dessa länder för egen räkning, reste sig den lutiziska oppositionen och insatte Jaxa av Köpenick som furste. Den 11 juni 1157 lyckades Albrekt fördriva Jaxa från Brandenburg an der Havel, och detta datum brukar räknas som det egentliga Markgrevskapet Brandenburgs grundande. Därmed hade Albrekt lyckats bilda ett nytt tyskt landområde på gammal slavisk mark, och Nordmark kom raskt att förlora sin betydelse. Hevellerna underkastades slutgiltigt och Albrekt grundlade biskopsdömena Havelberg och Brandenburg an der Havel. Den nya titeln marchio in Brandenborch kom sedan att föras av Albrekts son Otto I vilken redan 1144 blivit Albrekts medregent.
1158 företog Albrekt jämte sin maka Sofia en pilgrimsresa till Heliga landet. Han blev ledare för en stor furstekoalition riktad mot Henrik Lejonet och dennes stormaktssträvan. Först i juni 1170, kort före sin död, försonades Albrekt med Henrik. 1160 deltog Albrekt i kuvandet av Mecklenburg, vilket kom att orsaka århundraden av motsättningar mellan Sachsen och Brandenburg gällande höghetsfrågan.
Albrekt "Björnen" var en plikttrogen undersåte till staufiske kejsar Fredrik Barbarossa.
Äktenskap och barn
Albrekt gifte sig 1124/1126 med Sofia av Winzenburg (död 1160). Paret fick följande barn:
