Distributionen (fördelningen) mellan allofonerna är sådan att ich-Laut förekommer dels efter främre vokaler, det vill säga /ɪ iː ɛ eː œ øː ʏ yː/ som i Küche[ˈkʏçə] ’kök’ och leuchten[ˈlɔʏçtn̩] ’skina’. Dessutom uppträder det även efter konsonanter, som i Milch[mɪlç] ’mjölk’ och manch[manç] ’mången’. Därtill uppträder det även i lånord som Echo[ˈɛçoː] ’eko’ och Technik[ˈtɛçnɪk], i diminutivsuffixet-chen som i Mädchen[ˈmɛːtçən] ’flicka’ och i många dialekter som uttal av ⟨g⟩ i ändelsen -ig som i König[ˈkøːnɪç] ’kung’ eller ewig[eːvɪç] ’evig’.
I övriga ställningar, det vill säga efter bakre vokal /uː ʊ oː ɔ/ samt efter /aː a/ uppträder i stället ach-Laut, som i hoch[hoːx] ’hög’ eller Nacht[naxt] ’natt’, dock ej i ord som Frauchen[fʁaʊçən] ’matte’ som innehåller diminutivsuffixet -chen.[1] Enligt den tyske fonetikern Klaus J. Kohler varierar uttalet av ach-Laut mellan velart [x] och uvulart [χ] så att velart ljud uppträder efter de slutna bakre vokalerna /uː ʊ oː/, medan uvulart ljud uppträder efter öppet /aː a ɔ/.[2]
Växlingen mellan ach-Laut och ich-Laut kan ses i böjningar som Nacht[naxt], plural Nächte[ˈnɛçtə] ’natt, nätter’; Loch[lɔx], plural Löcher[lœçɐ] ’hål’. I sydtyska, österrikiska och schweiziska dialekter förekommer inte denna växling, utan uttalet är alltid med ach-Laut, vilket historiskt sett också är det ursprungliga uttalet.[1]
Kohler, Klaus J. (1977) (på tyska). Einführung in die Phonetik des Deutschen. Grundlagen der Germanistik, 0533-3350 ; 20 (1. Aufl.). Berlin: E. Schmidt
