De första textraderna är direkt kopierade från "Leaves that Are Green" en låt av Paul Simon: "I was 21 when I wrote this song. I'm 22 now but I won't be long". Detta gjordes som en hyllning till Simon and Garfunkel och helt avsiktligt. Melodin inspirerades av Thin Lizzy.[1]
Braggs version släpptes inte som singel, men Kirsty MacColl spelade in en cover på låten[2] och släppte den på singel 1984, vilket blev en stor framgång för henne. Hennes inspelning nådde sjundeplatsen på UK Singles Chart 1985.[1]
Kirsty MacColl tyckte att låten var för kort när hon spelade in den. Därför skrev Bragg två nya verser som inte hade varit med från början.[1] Efter Kirsty MacColls död hedrar Billy Bragg hennes minne genom att sjunga de versraderna när han uppträder med låten.[källa behövs]