AN/ALQ-119 är en amerikanskstörsändare avsedd att bäras av taktiska flygplan på en vapenbalk. Under 1980-talet var det den mest använda störsändaren i USA:s flygvapen och utgjorde runt 50 % av alla störsändare i amerikansk användning. Under 1980-talet började den ersättas av AN/ALQ-131, men vid tiden för operation Desert Storm fanns ett flertal fortfarande i aktiv tjänst. Den moderniserade varianten AN/ALQ-184 används fortfarande av Flygnationalgardet.
Utveckling
AN/ALQ-119 utvecklades av Westinghouse under Vietnamkriget för att ersätta den äldre störsändaren AN/ALQ-101. I likhet med AN/ALQ-101 är den en "dual-mode"-störsändare vilket innebär att den kan sända brusstörning och skenmålsstörning samtidigt. Skillnaderna mot föregångaren var fler vandringsvågrör för att kunna täcka fler frekvenser och fler förprogrammerade störmönster.[1]
År 1982 hade över 1 600 enheter tillverkats vilket gjorde den till den mest talrika störsändaren i USA:s inventorium.[1] Nackdelen var den analoga elektroniken som "programmerades" i förväg med över hundra små strömbrytare som alla hade tio olika positioner.[2] Därför lanserade Raytheon Company ett uppgraderingsprogram där den interna elektroniken ersattes med digitala komponenter och minne som kunde laddas från diskett via en AN/ALM-126C (vilket i praktiken var en militäriserad HP 9825). Den uppgraderade versionen fick namnet AN/ALQ-184.[2]
Användning
En F-16 med en AN/ALQ-119 monterad på centerbalken.
AN/ALQ-119 togs i tjänst 1970 och började användas i Vietnam 1972.[1] Den visade sig vara effektiv mot både S-75 och S-125 vilket gjorde att även Israel köpte in 250 stycken AN/ALQ-119 under Jom Kippurkriget.[3]
F-4 Phantom II bar ofta AN/ALQ-119 i det främre vänstra uttaget avsett för Sparrow-robotar.[4][5] AN/ALQ-119 var dock bredare än en Sparrow-robot och fick därför inte plats i uttaget, och även om den hade fått det hade den delvis infällda positionen skärmat av delar av sändarantennerna. Därför monterades den på en adapter som gjorde att ovansidan av störkapseln hamnade i nivå med flygkroppens undersida. På andra flygplan monteras AN/ALQ-119 på en vanlig vapenbalk utan adapter.
AN/ALQ-119 har även exporterats till flera länder.
Varianter
AN/ALQ-119(V)10 – Den första versionen avsedd att användas på F-4G Wild Weasel. Den kunde kopplas ihop med den AN/ALR-46 radarvarnare som fanns inbyggda i flygplanen till ett system som kallades ”Compass Tie”. Samma störsändare ihopkopplad med AN/ALR-69 i F-16 kallas ”Compass Matrix”.
AN/ALQ-119(V)15 – Standardversion för flygplan som saknade radarvarnare eller hade radarvarnare som inte var kompatibla med ”Compass Tie” eller ”Compass Matrix”.
AN/ALQ-119(V)17 – Lättare version nedkortad från 3,96 till 2,9 meter.
AN/ALQ-184(V)5 – Moderniserad version med digital elektronik. Ungefär 700 AN/ALQ-119 byggdes om till AN/ALQ-184 under 1980-talet. Ihopkopplad med radarvarnare AN/ALR-46 eller AN/ALR-69 kallades systemet ”Seek Ice”.
AN/ALQ-184(V)7 – Exportversion avsedd för Taiwans F-16 flygplan.
AN/ALQ-184(V)9 – En systemkapsel som kombinerar störsändaren AN/ALQ-184 med skenmål AN/ALE-50.
AN/ALQ-187 – Samma störsändare som AN/ALQ-184 fast utan kapsel avsedd att integreras i flygplan. Greklands flygvapen och Marockos flygvapen har valt AN/ALQ-187 ASPIS (Advanced Self-Protection Integrated Suite) framför alternativet AN/ALQ-165 ASPJ (Airborne Self-Protection Jammer) i sina F-16C/D block 52.
