Örnbräken bildar mer eller mindre täta bestånd av enstaka stående blad, som har styvt och upprätt skaft och 3-dubbelt parbladig skiva. Redan då ljungen blommar, börjar örnbräken gulna och står under hösten med livligt rödgul färg för att vissna ned innan vintern kommer. Bladens enstaka växtsätt beror på jordstammens långsträckta ledstycken. Namnet "örnbräken" kommer av att man, om man skär av stjälkbasen något på sned, kan se ledningssträngarna bilda en figur med viss likhet med en heraldiskdubbelörn.
Från andra ormbunkar avviker Pteridium genom att sporgömmena sitter utmed bladflikarnas kant, och att indusiet bildas av själva bladkanten, som är tillbakavikt över sporgömmena. (Se figur 2 i stora bilden till höger.)
Örnbräken besitter ett ganska omfattande kemiskt självförsvar, med till exempel tanniner, fenoler och cyanidfrisläppande glykosider. Växten innehåller även två cancerogener.[1] Detta innehåll gör örnbräken olämplig som djurfoder.
Örnbräken är vanlig på många håll i världen. I Skandinaviens södra och mellersta skogsområden allmän.
I betesvall betraktas örnbräken som ogräs, och bekämpas manuellt genom ryckning. Eftersom roten tränger djupt ned krävs ett stadigt tvåhandsgrepp om skaftet, varpå ryckning sker rakt upp.
SläktnamnetPteridium kommer av latinpteris = vinge med syftning på den stora triangulära bladskivan.
Artepitetetaquilinum kommer av latinaquila = örn, ty om jordstammen skärs itu ser det ut som siluetten av en flygande örn'
Namnet "örnbräken" kommer av att man, om man skär av stjälkbasen något på sned, kan se ledningssträngarna bilda en figur som har viss likhet med en heraldiskdubbelörn ("tvehövdad örn").
Användning
Örnbräken har i äldre tider som torkad använts till stoppning i madrasser, till strö, till eldning med mera och även som maskdödande medel. Växten är otjänlig som djurfoder, och kan orsaka förgiftning hos kor och hästar.
Ett tätt bestånd Lägg märke till de höga, upptättstående stjälkar, som uppbär bladskivorna
Undersidan av blad med sporgömmen längs kanterna
Genomskärning av en stjälk
Rot
Pteridium aquilinum subsp. pinetorum
Pteridium aquilinum subsp. japonicum
Pteridium aquilinum subsp. latiusculum
Pteridium aquilinum subsp pubescens
Pteridium aquilinum var. decompositum
Referenser
^Christopher N. Page. Ecological strategies in fern evolution:
a neopteridological overview. Review of Palaeobotany and Palynology. 119(1-2). 1^-33. 2002.