Från Donaus rika strand, på blodbestänkta vingar,
Till Weichselns frusna bygd sig Hämdens Furie svingar:
Än höjde sig en fjäll att stänga Våldets flod:
I Preussen trotsande än Nordens förmur stod:
Han föll – och rysligt vild, framvältar Krigets lava
Att i sin afgrunds svalg Europas Nord begrafva.
Då Tilsit, lik en Ö, ur lågans famn står opp
Och möter Tsarens blick med än en fristads hopp.
Förgäfves Albion böd: «Fly Freden, frukta henne,
«Vet: för ett slutadt krig hon dig skall skänka trenne»:
I hvilans trygga sköt han hör ej mer den röst
Af nya farors pligt, som hviskar i hans bröst:
«Förbundshelgd», Segrarn röt, «är ej en dygd för Kungar,
«När nyttan bjuder: bryt! och Hämden kring dem ljungar:
«Den skygga Rättvisan förlamar hvarje nerf,
«Bereder deras fall och deras Folks förderf.
«Nej! fruktom som en skymf den dygd, som oss ej tjenar,
«Men vågom hvarje bragd, som Makten styrka länar»!
Och Peters Ättling går att teckna, på en gång,
I Freden Segrarns hämd – och Svithiods undergång!

* * *

Hur grymt öfver Aura, O flyktade År!
Den ilande vingen du höjde!
Din helsning var Hoppets, men i dina spår
Försåten och Plågorna dröjde.
Förtviflad hon såg sina barn, utan värn,
Åt bojan ge blödande händer,
Och falla för fienders lågor och jern.
Och irra kring främmande stränder.

Säll satt hon i lugnet, förglömmande re’n,
De framfarna fejdernas mödor:
Ljuft höljdes de segrande fädernas ben
Af sönernas tacksamma grödor.
Men, hamnar af fordna och lyckliga dar,
Förskräckta, från Sångmön försvinnen!
I blod är han doppad den pensel hon har
Och egnad åt sorgliga minnen!

En flod af fiender kring Finlands bygder svallar,
Då Klingspor så sin tropp till stridens faror kallar:
«Han stundat denna dag, så sen för ert begär,
«J Kämpar, som ert mod dess högre lön beskär!
«Det fält som vinkar er att sina lagrar bryta,
«Går att försvararns krans i segrarens förbyta;
«Ur fosterlandets sköt jag hastat edra fjät,
«Att med förenta svärd på nytt eröfra det!
«Gån, Hjeltar! Med ett mod, af inga faror hejdadt,
«Försvaren än ett Namn, i Segerns häfder fräjdadt!
«Hon på Germaniens fält var trogen ert baner:
«På edra fäders jord skall hon ej svika er!
«Till strids mot Tsarens här! Förförelserna, sveken,
«Hvad segrar lofva de hans mod i bardaleken?
«Af oss hans fordna folk Regent och Namn begärt:
«Hans storhet är vårt verk: af oss han strida lärt:
«Af höga tallar trängd, i dessa skogars sköte,
«Så stiger granen opp med dem till molnens möte!
«Hvad! Och det är åt oss hans blick förmätet sträcks?
«Åt oss hans vapen vänds? Åt oss hans boja räcks?
«Nej! känne han i oss de hämnande Vareger,
«Hvars namn, hans fordna skräck, gaf visshet re’n
om seger;
«Och läre Finnars bragd en härjande barbar,
«Hvad förmur Svea än i deras hjertan har!
«Se, öfver fienden, der borta, denna hydda:
«Hör rösten derifrån: «O kom att mig beskydda!»
«Se der, i tårar sänkt, en öfvergifven Mor:
«Mins, Kämpe! i dess famn, att du dess frihet svor:
«Till strids för fosterbygd, för hemgudar och maka,
«Att ljunga krigarns blixt i krigarns barm tillbaka!
«Gån, Hjeltar, Auras jord, eröfrad af ert mod,
«Skall bli er Segers lön – och eder minnesstod!»

Ren förs af Adlercreutz en tropp af Finlands Hjeltar:
Förfölj ej, Fiende! Du Sisyphs klippa vältar:
Den kommer, dubbelt tung och blodbestänkt, igen
Att krossa skullrorna som fåfängt hejda den!
Räds! en Miltiades på Finlands isar strider;
Känn i dess höfvidsmän Pausanier, Aristider:
Sänk, Sparta! sänk, Atén! er blick på Aura ner;
Platæa, Marathon ej sökas blott hos er:
Var helsadt, Revolax! – Från Sikajokis stränder
Dess Segrare och din med Hämden återvänder!

Der, utur malmens lågande brunnar,
Ren sina domar Gudinnan förkunnar:
Fasor och qval flöda vildt derifrån:
Klipporna skakas af åskornas dån:
Dödar för ögon och dödar i hjertan
Blandas med härgnyt och skränet af smärtan,
Vintern, bestört, öfver nejdernas flod
Lägger en sköld, som han sölat i blod:
Segern, i röken, på stofthöljda vingar,
Tvekande än, mellan härarna svingar:
Jotarnas står emot kulornas skur
Ogenomtränglig, som bröstvärnets mur.
Manlius- Cronstedt, ur skogarnas sköte,
Hastar till Segerns och Hämnarens möte:
Lagern hon rycker från Tsarens baner,
Ger den åt Hjelten och lofvar än fler.

Drabbningens Gud redan, leder från leder
Fasan bland fiendens härar förbreder:
Sandels, med Monsterbesegrarens hand,
Kastar från Pulkila härjarens brand
In uppå Ladogas stränder tillbaka,
Ilar, orkan-lik, att Bjarmaland skaka:
Slavernas Örn, ur hvar fristad förföljd,
Flyktar, af hämnande ljungeldar höljd.
Redan J helsens af frälsade Städer:
Tacksamt, i famnen af Makar och Fäder,
Gäldas omsider er uppfyllda ed:
Skynden, Befriare! Sällhet och fred
Gro på er jord i de ilande stegen:
Blod ha de kostat: – Så köpes en egen!::

Klingspor! hon släcks ej, den låga du när:
Adlercreutz hastar och viggen han bär
Redan från Lappo och Alavo ljungas:
Slavernas här ifrån Jotaland slungas:
Döbeln har lyftat sin segrande glaf:
Lappo din flod redan famnar en graf:
Slagna, som fåfängt förtros dina vågor,
Finna sin graf i Leochtalas lågor.

* * *

Men här är målet satt för dina segrars lopp,
Ej för ditt hjeltemod, beundransvärda Tropp!
Den lager blodig är, som dina kämpar bära,
Men blodigare den, som återstår att skära.
Se fiendernas här förmörka fältens rymd
Och dagens ljusa drott, af deras lansar skymd!
Som Jason, ej en här ur jordens famn du kallar,
Och hafvet, tomt på tröst, för dina blickar svallar!
Förtviflad, Vandrarn lik bland höga Alpers snö,
Du hör Laviners hot och kan allenast – dö!
Ja! Finlands hopp är fäst vid spetsen af din klinga,
Och rysligt störtar du att Segerns ynnest tvinga:
Hon svär sin Älskling än, vid fordna bragders glans,
Att ej hans oväns bli, om hon ej kan bli hans.
Kortanes Thermopyl! hvad häfd skall dig förgäta!
Hvad Slag, som dagar blott, men inga timmar mäta!
Se Oravais fält af Kämpars lik betäckt,
Hör Hjelten sucka der, till önskans tårar väckt:
«Hvi, Fleming! föll jag ej på Pyhäjokis bölja?
«Hvi, Ramsay! fick din vän dig ej i grafven följa?
«O trefallt lycklige! Ert öga Segern slöt,
«Er Ödet skänkt en graf i fosterjordens sköt!
«Men mig – i öcknars djup min sorgsna grift skall bäddas
«Och Segrarn flykting bli och Aura mer ej räddas!
«Tillbakaträngd på nytt, jag döms att återse
«De fält, som Segern svor att aldrig överge!
«O du, i tårar der, som räknar nattens stunder,
«Att återse din Son ur dessa striders dunder:
«Förskräcks! det är ej han, som sträck er dig sin famn,
«Olyckliga! det är hans blodbestänkta hamn!» –
Vid Våldets klippa smidd, af faror omkringsvallad,
Stod Aura för hans blick, till rof af Ödet kallad,
Och, blind för Monstrets gap och afgrundssvallets hot,
Han rusar, ny Persé, dess öppna famn emot:
Re’n sträcks hans hjeltehand att hennes boja lossa;
Re’n lyfts hans hämdeglaf att Monstrets hufvud krossa,
Men, Adlercreutz! din arm Medusas sköld ej drog
Och Vilddjuret på nytt sitt offer återtog.

Ja, redan, tappra Här! Mongolers hillebårdar
Inkräktat Auras jord och dina bragders vårdar:
Der du åt Segerns Gud ditt första offer bar,
Eröfrarn höjt på nytt sitt blodiga standar!
Så Odlarn störtas ser de dammar som han ställde
Till sina tegars skydd mot vreda vågors välde:
Så vräks, med splittrad köl, i åsyn af sin hamn,
Af stormar seglarn ut på hafvets vida famn!
Hvar står den halfgud fram, som dig skall återföra?
Natur och fiende förbund emot dig göra:
Förskräcks! med hvar minut du glesnar mer och mer:
Hvad Krigets glaf förskont, du smittans offer ser:
Hvad har din hjelte än, som fienden förfärar?
Sitt Namn, sitt Mod, sitt Hopp – se der ännu hans härar!
Din räddning han förtror åt Himlen och sitt svärd,
Ju mer olyckelig, dess mera fruktansvärd.
De sveko ej hans hopp. På nytt hans mod dig bergat
Ur skötet af den jord, som med ditt blod du färgat.
Du sluts af Polens natt – och natt ditt hjerta har;
Men, gläds! i bådas famn står än en stjerna qvar:
Snart nalkas Junii Sol att ljus i mörkret bära,
Förutan nedgång sedd, som din och Manhems ära!

Kärlek till ett Fosterland!
Ädla hat till slafvens band!
Höga känsla, Hjeltars vrede!
Du ett skakadt Manhem lede
Öfver farors dystra rymd
Till en hamn, som än är skymd!

Du, som än i Norden fans,
Gjut kring Carl den äras glans,
Som du fordom göt kring Vasa;
Krön, till hvarje oväns fasa,
Med din evigt gröna krans
Våra Hjeltar än, som hans!

Mins, O Manhem! hvad du var!
Djupt i häfdernas förvar
Stå din forntids bragder skurna!
Hvilken lott ur Ödets urna,
Som din hjeltehand än drog,
Aldrig hon Förtryckets tog!

Du, som famnat Bältens haf,
Som Germanien lagar gaf:
Än du Gudars ynnest röner:
Vasar, Sturar, Torstensöner,
Föra än din frihets glaf;
Manhem! Nej: du blir ej slaf!

Kärlek till ett Fosterland!
Ädla Hat till slafvens band!
I vårt bröst er låga nären,
Och kring Sveas Landamären
Höjen än, till hennes värn,
Svears arm och Svears jern!